Cousteau vill bli en haj
Kroppen är ett värkande, snärjande fängelse i Martina Moliis-Mellbergs debutbok A.
Schildts & Söderströms, 2015.
I juni 1943, mitt under brinnande krig, vadar Jacques Cousteau ut i en vik vid franska Rivieran med den nya uppfinningen Aqua-Lung fastspänd på ryggen. Plötsligt kan han röra sig på tiotals famnars djup utan att begränsas av luftslangar eller tunga kängor och hjälmar. ”Människofiskar” kallar han sig och sitt manskap, som under flera års tid utvecklat metoder för att kunna vistas i havet: hålla sig varma, stå emot tryckförändringar, simma med en tumlares vågrörelser.
De här dykaräventyren beskriver Cousteau, djuphavsforskaren med den röda mössan och fartyget Calypso, i bästsäljaren Den tysta världen (som 1956 också blev en Oscarsvinnande film). Känslan att man håller på att erövra en ny värld är påtaglig, särskilt i meddykaren Tailliez replik efter det lyckade första dyket med Aqua-Lung: ”för varje meter vi kom ner under ytan skulle människans livsrum ökas med trehundratusen kubikkilometer.”
Lika lättförenliga låter inte Martina Moliis-Mellberg (f. 1984) hav och människa vara i sin debutbok A, som kommer ut i dag i Emma Strömbergs fina formgivning.
Det är en annan Cousteau än verklighetens som vi möter i den första av bokens tre prosalyriska sviter – en som vaknar med andnöd och låser in sig i hytten flera dagar i sträck. Han har kvar sin röda mössa men hans passion för havet har blivit till galenskap och omöjlig besatthet. Cousteau vill ha gälar som en haj. Bli en haj.
Obekväm i kroppen
A är en bok som handlar om just detta: att inte finna sig tillrätta i sin kropp, att längta ut, till ett annat element. I bokens tredje del kämpar Atlas, med drag av både mytisk gestalt och människa, för att våga frigöra sig från bördan av himlavalvet som han bär på sina skuldror. I den andra delen upplever jagberättaren en oemotståndlig lust att ta sig in i den brutala älskarinnan Alfa Cassiopeias hela kropp och varande. Det är en passionshistoria som leder tankarna till Lina Hagelbäcks debut Violencia som kom ut i Sverige häromåret, en prosalyrisk berättelse om en intensivt tärande relation mellan två unga kvinnor.
Moliis-Mellberg lånar från både populärhistoria och mytologi, och till upplägget påminner A om Matilda Södergrans senaste bok Lotusfötter (2014), som också den var uppbyggd av tre prosalyriska texter som fritt fantiserade kring olika huvudpersoner.
Tonen i Moliis-Mellbergs tre texter skiftar från lakonisk till lätt svärmisk och ömt vädjande, men bärs med stor behärskning fram genom hela boken i korta, enkla meningar.
Det är en svår stil att skriva i, som kräver både musikalitet och en sorts skrivandets magi: att omärkligt ladda orden med närvaro och mening. Mest effektiv blir Moliis-Mellberg i sviten om Cousteau, men den jag återvänder till flest gånger är den om Atlas, bokens längsta och mest undflyende text. Här är det som om författaren lättat på sitt grepp, och därigenom fått till en mer mångbottnad, utmanande och spännande text.
Bekant motiv
Bokens bärande motiv, himlavalvet och havet, har förekommit tidigare i Moliis-Mellbergs författarskap, bland annat i Arvid Mörne-bidragen ”Antares”, som vann tävlingen 2013, och ”Atlanten”, som fick ett hedersomnämnande 2011 (den senare finns att läsa i antologin Harakiri Svensson Atleten som kom ut på Schildts & Söderströms 2012). Havet och dess dragningskraft får mig att tänka på Marguerite Duras, som i flera böcker skildrar havet som en storhet rymmande både hot och löften.
Hos Moliis-Mellberg är havet omslutande, ”som ett nytt lager skinn”, ”något att luta sig mot”. Men längtan till vågorna, längtan efter att uppgå i något större, bär också ett begär efter självförstörelse och utslocknande. Som i titeln på den första sviten, ”Ad undas” (”till vågorna”), som på norska lär vara ett uttryck för att gå om intet.
Hav blandas med blod
Moliis-Mellbergs starka skildring av kroppen som ett värkande, snärjande fängelse har en våldsam botten. Hon gestaltar en intressant omvänd Lilla sjöjungfrun-tematik i sin kapten Cousteau, som försöker skära och svälta sig ur sin kropp. Och i Atlas bor en smärtsam historia om att utmana förväntningarna om normativitet bara genom att vara den man är.
Genom sviterna i Martina Moliis-Mellbergs debut skär vassa föremål, viner piskor, slår knogar och nävar. Havet och sanden blandas med blod. Att försöka överskrida sig själv innebär, som i Den tysta världens dykexperiment, att riskera stora skador, knäckt rygg och kvävningsdöd.