Att tjäna sin nästa
I Kari Hotakainens nyskrivna monolog Palvelija (Tjänaren) bjuds det på en brottshistoria och på en kavalkad av reflektioner kring servicebranschens villkor.
Text: Kari Hotakainen. Regi: Martti Suosalo och Raila Leppäkoski. Visualisering: Max Wikström. Ljud och musik: Jussi Kärkkäinen. Mask: Tuula Kuittinen. Dramaturgi: Henna Piirto. På scenen: Martti Suosalo.
Premiär på Helsingfors stadsteaters Arena-scen 16.4.
I dag jobbar allt fler inom ett serviceyrke, men hur påverkar detta moderna tjänarskap människan på lång sikt?
Denna frågeställning hade säkert kunnat vara grunden för en mer analytisk föreställning också, men Kari Hotakainen har i stället fokuserat på den situationskomik som kan uppstå i servicebranschen.
Monologen Palvelija (Tjänaren) är uppbyggd kring ett fiktivt föredrag som Kriminalöverkommissarie Arto Jylhämö håller på temat ”Människans karaktär”. Martti Suosalo gör honom med rolig polisauktoritet och humorn utvinns i stor grad ur hans stela maner och de huvudlösa tolkningar av människans själsliv han presenterar.
På fullständigt allvar och med stor självtillräcklighet säger han saker som ”i galenskapens lågor är människan som en korv” eller ”fantasin är som gratis internet” (fritt översatt). Däremellan spelar han upp situationer som människor i serviceyrken råkat utför, eller iakttagelser han gjort i sin barndom. Särskilt rolig blir ett minne av en berusad man som besökt föräldrarna samtidigt som lille Arto tittat på Den vida naturen. Berusningens mekanik gestaltas av Suosalo samtidigt som ett kommentarsspår från en naturfilm analyserar beteendet. En billig poäng, förstås, men skickligt utförd.
Splittrat material
Suosalo har förmågan att trollbinda sin publik med mycket enkla medel, alla gester och betoningar sitter precis där de ska. Han lyckas i en parodi på en prästs begravningstal med konststycket att få hela publiken att sjunga med i alla fyra verser ur en finsk psalm.
I andra akten flyttas fokus från de lösryckta sketcherna till en brottshistoria – en fallstudie som ska illustrera människans karaktär. Det är en överraskande vändning, eftersom tematiken kring servicebranschen därmed i stort sett glöms bort. I stället handlar det nu om begrepp som synd, skuld, brott och straff. Det blir en hel del segare än första akten, även om strukturen nu är tydligare.
Brottshistorien är som hämtad ur en gammal deckare – de inblandade är en rullstolsburen man, hans fru som tröttnat på att betjäna honom och en kyrkvaktmästare som råkat i ekonomiskt trångmål. Också om det här naturligtvis för med sig en del roliga situationer är det svårt att engagera sig i den klumpiga intrigen, och ännu svårare att förstå vad kopplingen är till pjäsens övergripande tema. Kanske handlar det också om att man vid det här laget tröttnat på kommissarie Jylhämös självtillräckliga basunerande av moraliska pekpinnar. Skämtet börjar efter ett par timmar kännas gammalt.
Det är alltså närmast Suosalos fenomenala kontroll över det ganska splittrade materialet som gör att monologen ändå håller ihop. För visst är det en imponerande prestation.