Teater: När klasskamrater blir bödlar och offer
Hur ska man kunna begripa att den ena halvan av en by tar livet av den andra? Isabella Rothberg ser en pjäs som baserar sig bland annat på händelser i den polska byn Jedwabne 1941.
TEATER
Text: Tadeusz Slobodzianek. Övers.: Jarema Bielawski.
Regi: Natalie Ringler. Rum, ljus: Sutoda. Kostym: Zofi Nilsson. Mask: Anna Olofson. Musik, ljud: Pelle Ossler.
På scenen: Joakim Gräns, Lena Nilsson, Johan Wahlström, Michael Jonsson, Lina Englund, Carl Magnus Dellow, Claes Ljungmark, Monica Stenbeck, Freddy Åsblom, Peter Luckhaus.
Teater Galeasens gästspel på Esbo stadsteater 16.4.
Hur ska man kunna begripa att den ena halvan av en by tar livet av den andra?
Den polske dramatikern Tadeusz Slobodzianek närmar sig de polska judepogromerna under andra världskriget genom en skolklass perspektiv. Scenografin till ett glättigt skoldisco vecklar ut sig på Esbo stadsteaters scen och den första "lektionen" tar vid. Det är 30-tal och de judiska och katolska polackerna lever ännu sida vid sida, barnen leker, busar och blir kära i varandra utan religion och etnicitet i åtanke. Men sakta rubbas samvaron, världspolitiken tränger in i klassrummet och nya roller fördelas mellan eleverna: offer, bödlar eller tysta vittnen.
Särskilt massakern på judar i byn Jedwabne i östra Polen 1941 har tjänat som förebild för pjäsens händelser. Genom de olika personernas vittnesmål ser vi hur hämndbegär eller banal maklystnad gör gossar som Zygmunt (Johan Wahlström), Heniek (Claes Lunmark) och Rysiek (Michael Jonsson) till hänsynslösa mördare och våldtäktsmän. Andra akten handlar om personerna efter kriget och visar hur ett brott som sopats under mattan fortsätter göra samhället sjukt.
Hårresande detaljer
De nyktra, detaljerade våldsbeskrivningarna är hårresande. Det här är en grym, men viktig berättelse, och paralleller kan dras till Balkankriget eller våldsspiralen i Syrien. Pjäsen är rik på erfarenheter, till de intressantaste hör gestalten Abrams (Joakim Gräns) desperata försök att hantera den obegripliga massakern genom att i efterhand mytologisera.
Som pjästext och föreställning har Vår klass ändå några brister. Att Natalie Ringler låtit texten dominera och minimerat gestaltningen fungerar ännu i första akten tack vare materialets sprängkraft. Men i andra akten när texten förlorar en del av sin spänst, tappar föreställningen också i rytm och regigreppet förefaller som tamt.
Personregin bär däremot frukt, skådespelarna gör ett ypperligt arbete med texten och skapar med små medel levande porträtt. Men deras fysiska uttryck är inte genomarbetat, vilket gör att jag föredrar hörspelsvarianten som Ringler och Teater Galeasen gjort för Sveriges Radio. Där är textens fullständiga dominans berättigad och ljudbilden skapar pregnanta scener som nästan är starkare än de vi ser i Louhisalen, där akustiken dessutom ibland sväljer skådespelarnas tal.
Med undantag för den gamla Rachelka/Marianna (Monica Stenbeck), en kvinna som tvingats konvertera till katolicism för att överleva, är kvinnorollerna plattare än mansrollerna. Repliken där vackra Dora (Lena Englund), som nyss utsatts för en brutal gruppvåldtäkt, kungör att hon också njutit av övergreppet förbryllar. Måhända härstammar repliken från dokumentärt material men dess syfte i pjäsen förblir oklart. Genom den närmar sig våldtäktsscenen en sexfantasi som i den här kontexten blir obegriplig.