Att vara sju bröders mor
Genom Paula Siimes varmt humoristiska tolkning av Alli Jukola lyfter en hel del av de annars ganska enkla skämten i Nationalteaterns Alli Jukolan tarina.
Baserad på Riina Katajavuoris roman Wenla Männistö. Regi: Mika Myllyaho. Dramatisering: Taina West och Mika Myllyaho. Musik: Samuli Laiho. Scenografi: Mika Myllyaho. Dräkter: Auli Turtiainen. Ljudplanering: Esa Mattila. Ljusplanering: Ville Virtanen. Video: Petri Tarkiainen/Pasi Ylirisku. På scenen: Paula Siimes, Samuli Laiho (musiker)
Premiär 15.4 på Nationalteaterns Willensauna-scen.
I sin nytolkning av Aleksis Kivis Sju bröder, denna för den finska kulturen närmast sakrosankta roman, vänder Riina Katajavuori på steken och fokuserar på berättelsens kvinnor, de som i ursprungsversionen får stå helt i skymundan. Wenla Männistö heter romanen från i fjol, och Wenla är grannflickan som i Kivis version uppvaktas av alla bröderna, medan hon i Katajavuoris nytolkning blir en levnadsglad sexbomb som lindar pojkarna runt lillfingret.
I Taina Wests och Mika Myllyahos dramatisering lyfts en annan av romanens starka kvinnor fram i rampljuset. Det är brödernas mamma Alli Jukola, som från sin molnkant ser ner på sina söners liv och förtäljer sin version av historien.
Hon berättar om hur familjen kommit till, i modern stil med tre olika pappor, ett par bonusbarn och rötter i tre kontinenter. Den första pappan Juho var finsk musiker, och han får vara med i det limbo där Alli Jukola hamnat för att hon inte kunnat släppa taget om sina älskade söner. Nå, de pratar just inte, men däremot sjunger de tillsammans. Det sker också helt konkret i föreställningen, där Juho representeras av musikern Samuli Laiho, delvis dold bakom ett skynke.
Den fjärde sonen blev till under ett Pernod-marinerat engångsligg med Tumelo, från ett okänt afrikanskt land, och den femte med Didgeridoo-musikern Ben från Australien. Lägg därtill Bens två bonusbarn från ett tidigare äktenskap så är brödraskaran fulltalig. De tre papporna försvinner sedan i tur och ordning åt olika håll, vilket nu inte verkar ha bekymrat Alli så värst mycket.
Tandlöst grepp
Visst finns det en hel del roliga poänger i monologen, och genom Paula Siimes varmt humoristiska tolkning av Alli Jukola lyfter en hel del av de annars ganska enkla skämten. Hon gör en utpräglat vardaglig och helt trovärdig sjubarnsmamma, inte främmande för någonting här i livet, men knappast perfekt hon heller. Hon berättar med värme om tevekvällarna med sönerna, grälen om städning och matlagning och det kaos som det är att vara ensamförsörjande sjubarnsmor. Men genom allt lyser den villkorslösa kärleken till de bångstyriga pojkarna, den som gör att det ändå varit värt alla bekymmer.
Trots att stoffet har stor potential blir resultatet överraskande tandlöst och ofokuserat. Monologformen, som ger Alli Jukola ensamrätt att berätta sin historia, gör också att det blir svårt att blåsa liv i vare sig sönerna eller någon av de övriga karaktärerna. Därmed försvinner också mycket av intresset för det som Alli berättar. Det blir så där som när någon halvbekant berättar långa historier om sina barn som man aldrig träffat.
Att Alli Jukola själv blir nostalgisk när hon berättar om sina pojkar är förståeligt, men det borde balanseras av ett annat mer objektivt perspektiv för att ge berättelsen djup och allmängiltighet. I stället går nostalgin igen i föreställningens alla detaljer, från de melankoliska och omotiverade sångnumren till de smöriga slow motion-klippen på lekande barn som projiceras på scenen. När monologen avklarats efter en knapp timme är det fortfarande oklart vad man egentligen ville säga.