Finsk Jelinek kommer samtiden kusligt nära inpå
Elfriede Jelineks metaforer flyter ut i fantasikittlande scener i Jalostamo-kollektiivis uppsättning av Rechnitz (Der Würgeengel).
Text: Elfriede Jelinek. Övers.: Jukka-Pekka Pajunen. Regi: Hilkka-Liisa Iivanainen. Dramaturgi: Hilkka-Liisa Iivanainen, Jukka-Pekka Pajunen. Scenografi, ljus, video: Petri Tuhkanen. Ljud: Janne Hast. Musik: Janne Hast, Hilkka-Liisa Iivanainen. Kostym: Paula Varis. Koreografi: Jarkko Mandelin. På scenen: Tanjalotta Räikkä, Anna Lipponen, Elina Salo, Jarkko Mandelin, Hannes Mikkelsson. Jalostamo-kollektiivis föreställning i Tammerfors 15.4.
Tonerna från Sound of Music klingar ljuvt samtidigt som kameran sakta sveper över de sublima österrikiska alptopparna. Ett skott avfyras abrupt.
I själva verket hinner flera skott avfyras och avbryta tankegångar, repliker och scener som hårresande påminnelser i Jalostamo-kollektiivis uppsättning av Rechnitz (Der Würgeengel) (ung. ”dödsängeln”). Så ska kring 180 människoliv slockna i Elfriede Jelineks pjäs som tar avstamp i den verkliga massakern på ungerska judar i den österrikiska kommunen Rechnitz 1945.
Rasande, rolig, intelligent och skoningslös är Jelinek när hon tar sig an Österrikes – nertystade – naziförflutna i pjäsen som i Jukka-Pekka Pajunens finska översättning uppvisar en fullkomlig språklig tonträff.
”Nu får du i lugn och ro lyssna på historien”, säger en av Jelineks många röster, Tanjalotta Räikkäs historielärare. Skådespelarna, publiken, Elisa Salos författarfigur (en Elfriede Jelinek med manus och dokument i famnen) försöker leva sig in i händelserna från krigsslutet, då grevinnan Margit von Batthyány ordnar fest på slottet Rechnitz med diverse nazihögdjur på gästlistan. Under kvällens gång delas vapen ut till gästerna och kring 180 judar, som transporterats dit enkom för festen, mördas och begravs i torvtäckta massgravar på scenen.
Så skulle man aldrig handla i dag, vi vet ju så mycket mer. Eller? Jelinek är inte säker, hon frågar sig om vi är kapabla att lära oss någonting av historien.
Samtida svaghetsförakt
Ihärdigt angriper texten också samtiden – nyliberalismen, rasismen och svaghetsföraktet. Skådespelarna nynnar Eurovisionsschlager och räknar upp namn på finländska politiker.
”Du skulle förstenas ifall du iakttog historien medan den faktiskt pågick” – ungefär så lyder en annan nyckelreplik som ekar kusligt i ett Finland på väg mot riksdagsval med gatubilden tapetserad i rasistisk valreklam.
Hilkka-Liisa Iivanainens och Jukka-Pekka Pajunens dramaturgi tar fram en mäktig, energisk, vansinnigt intressant textkropp på scenen. I Iivananinens regi möter den essäistiska texten ett lekfullt formspråk som är den värdig.
Det hela utfaller i en teaterlek där Jelineks metaforer flyter ut i fantasikittlande scener. Att grevinnans fest förvandlas till hysteriskt after-ski-party är en av många oväntade lösningar som känns fullständigt rätt. Detsamma gäller Jarkko Mandelins poetiska koreografi där något så apart som break dance blir ett välsittande element på scenen.
Hot och våld
Skådespelararbetet är utmärkt, och med hull och hår går ensemblen in i texten, skärskådar konstnärsrollen och även sig själva i korta självbiografiska monologer.
Hotet finns ständigt närvarande, ibland maskerat som lågmälda, cyniska kommentarer, ibland groteskt påtagligt som i sushi-kannibal-scenen. Men våldet som Jelinek blottar är inget lösryckt påhitt, utan något som finns bland oss, hela tiden. Det som borde göra oss skräckslagna är vi så duktiga på att glömma och utan att blinka upprepa misstagen.