Teater: Sinnligt bland minnets bräckliga banor
Recensenten är är glad att ÅST gör en föreställning specifikt för äldre, men hoppas att även skolor tar vara på möjligheten att beställa in pjäsen.
Regi, manus och dekor: Jukka Aaltonen. Översättning: Pekka Sonck.
På scenen: Bror Österlund, Daniela Franzell.
Premiär på Åbo Svenska Teater 14.4.
"Om man tappar bort sig på sjön är det bara att kasta i ankaret, tända en tobak och fundera på varifrån man kom – och sedan åker man dit! Men vad händer om man inte längre minns? Blir man då någon annan? Och märker man ens det själv?"
Att frågan yttras är nästan överflödigt, den vibrerar under ytan hela den 50 minuter långa föreställningen i alla fall. Och bilderna, minnena som den gamla mannen Einar (Bror Österlund) umgås med där han sitter på servicehemmet är så starka och sinnliga att de talar för sig själv.
Det börjar med en blaskig kaffekopp som närvårdaren (Daniela Franzell) bär in, men likt en madeleinekaka transporterar den Einar tillbaka till ungdomstidens kaffekvarnar – och vidare.
Einar ser solen lysa genom vattenytan medan han dyker efter en snäcka åt sin första förälskelse. Han får hålla rodret i pappas båt. Han vinner en silversked i skidmästerskapen, men tävlar aldrig mer efter det. Han svetsar på Åbovarvet och lär sig sin första mening på finska – för att kunna be Aili i kolonialhandeln komma med på dans.
Platt stereotyp
Relationen med Aili är pjäsens djupdykning, och rent dramaturgiskt fungerar det fint som motvikt till det annars flyktiga, associativa berättandet som beter sig just som minnet gör: navigerar mellan förnimmelser och ord. Ändå är det just på Aili-fronten som mycket känns bortlämnat. Franzells porträttering måste givetvis läsas som filtrerad genom Einars perspektiv, men ändå sörjer jag att hon framstår som en platt stereotyp.
Här kan det påpekas att pjäsförfattaren och regissören Jukka Aaltonen faktiskt skrivit den finskspråkiga förlagan till Einar just ur Ailis perspektiv. Aili turnerar fortfarande på servicehem i Åbo stadsteaters regi – precis som Einar kommer att göra under våren och hösten (en stor del av föreställningarna är redan bokade) – och det är möjligt att flera av trådarna jag saknar i den svenska föreställningen går att återfinna där. Som det är nu känns upplevelsen lite haltande – speciellt mot slutet.
Samtidigt uppskattar jag att berättandet verkligen är underkastat minnets bräckliga banor, och självklart behöver det som Einar tänker på inte vara detsamma som jag – en 25-årig kritiker med feministglasögon – är intresserad av.
Viktig satsning
Med en sparsmakad scenografi (också den signerad Aaltonen) och välvalda ljudeffekter lyckas Österlund bygga ett färgstarkt kalejdoskåp där dofter och röster sveper med sig åskådaren mellan tider, platser, sanningar och lögner.
Det är inget odelat lyckligt liv Einar har levt, och någon genomsympatisk person är han inte. Detsamma gäller med största säkerhet också den publik han möter. Just det får honom att kännas äkta, och jag tycker det visar på respekt gentemot Einars generationskamrater.
Samma sak kan sägas om hela satsningen: jag är glad att ÅST gör en föreställning specifikt för äldre. Samtidigt hoppas jag att även skolor tar vara på möjligheten att beställa in pjäsen – vi lever i ett land med en allt skarpare ålderssegregering, och att ungdomar får ta del av kultur där gamla människor framställs som just människor är en viktig investering både för historien och för framtiden.