Musikrecension: Wilhelm möter sin namne
RSO bjöd på en sällsynt ståtlig dukning i onsdags, inte minst med Minna Leinonens nyskrivna verk och Wilhelm Stenhammars andra symfoni, som RSO framför på Sibelius-Nielsen-festivalen i Stockholm nästa onsdag.
Radions symfoniorkester. Dir. Hannu Lintu. Sol. Soile Isokoski, sopran. Minna Leinonen (uruppf), Sibelius/Colin Matthews (uruppf), Stenhammar. Musikhuset 15.4.
Stenhammar blev känd som pianist, dirigent och tonsättare, men också, och inte minst, som Göteborgs symfonikers första långvariga chefsdirigent 1907–1922 (orkestern hade grundats 1905 och dirigerades först av Heinrich Hammer). Stenhammar bjöd in både Sibelius och Nielsen för att dirigera sina symfonier och vänskapen med dem kom att bli avgörande; bägge influerade honom. Andra symfonin, eller Symfoni i g-moll, skrevs "till mina kära vänner, Göteborgs Symfoniorkesters medlemmar". Det karga och arkaiska uttrycket – "nykter och ärlig musik utan klatsch" – är utmärkande speciellt i inledningen och påminner i viss mån om Sibelius Kullervo, även om Sibelius tvåa oftare nämnts som influens.
Jag hade ingen aning om Hannu Lintus starka vurm för Stenhammar, men han förefaller som skapt att dirigera repertoaren. RSO var i slagkraftig form och spelade ytterst alert med koncentrerad energi.
Första halvan var inte sämre. Eftersom Sibelius sånger orkestrerats i oändligt många varianter, har Lintu beställt nya orkestreringar av samtida tonsättare. Colin Matthews orkestreringar av Kaiutar, Illalle, Våren flyktar hastigt, Min min fågel märks dock icke och Var det en dröm – för samma besättning som Sibelius sexa – var välljudande. Och om jag fortfarande är lite traumatiserad av balansen i de Sibeliussånger som Soile Isokoski sjöng vid Musikhusinvigningen 2011, satte allt nu som det skulle. Visst märks en viss skillnad till Sibelius egen orkestrering av Arioso opus 3, som hördes som extranummer. Ändå hänfördes jag av flytet i de två första sångerna, det effektfulla slutet i Våren flyktar och trumpeten som vackert motstycke till sångstämman i Var det en dröm? Isokoski sjöng samtliga sånger inkännande och dramatiskt med ofta exemplariskt uttal.
Minna Leinonens uruppförda Scatterings imponerade likaså. Stycket inleddes med ett big bang, men utvecklade senare en innerlighet, och det föreföll uppenbart att hon jobbat intensivt med materialet, för att leta fram ett tidvis strävt, tidvis skört uttryck. Orkestergrupperna utspridda i salen fungerade som effektivt smattrande ekon. Kort sagt: ett gediget verk.