Operarecension: Sprallig operaresa till Bryssel
I Ville Saukkonens tolkning av Rossinis opera går resan förstås inte till Reims utan till Bryssel.
Dirigent Markus Lehtinen, regi Ville Saukkonen, koreografi Osku Heiskanen, scenografi Sampo Pyhälä och kostym Taina Relander. Sibelius-Akademins sjutton solister och orkester. Musikhuset, Sonore 12.4.
Rossinis sista opera på italienska, Resan till Reims, var en hyllning till den franska kungen Karl X och hans kröning i Reims. Musiken är strålande på många sätt men storyn är så konstig att den inbjuder till vildaste tänkbara omarbetningar. För en regissör som Ville Saukkonen är detta en oemotståndlig utmaning.
Musikaliskt är operan inte lätt och kräver dessutom 17 solister. För Sibelius-Akademin och operaeleverna är detta en storsatsning som ger många en chans att delta. En del av publiken upplevde Dario Fos finurliga tolkning på Nationaloperan 2003 och nu är det högintressant att se Saukkonens version som svämmar över alla breddar.
Hans föreställning reser förstås inte till Reims utan till Bryssel. Hela den ursprungliga galna handlingen är flyttad till Europeiska unionen. Och så späder Saukkonen på som bara han kan. Alla solisters roller är roligt omanalyserade och karikerade i samarbete med sångarna. Den stora ensemblen består även av agerande körmedlemmar, dansare och olika andra figurer som aktivt deltar i parodierandet.
Har man inte läst sin läxa, kan det ibland vara svårt att veta vem det är som sjunger och vad det är som ironins udd träffar, men det gör ingenting om man missar någonting smått. Det händer hela tiden så mycket som man kan ta emot och det hjälper att läsa den finska översättningen som snarare följer omtolkningen än originaltexten.
Byråkratimonster
En huvudroll innehas av byråkratimonstret, en enorm uppblåst figur som tar emot skrivelser i ena ändan och spyr ut EU-direktiv i den andra. Och så har vi alla dessa pompösa representanter för våra fina europeiska kulturer med sina egenheter och svagheter. De politiska dialogerna kulminerar i en lång scen mellan Miss Ukraina (Erica Back), Vladimir Putin (Tang Han Zhang) och en docka av Angela Merkel.
Till karikatyrerna hör också Finlands representant herr Jytky (Janne Hautsalo), Lord Sidney (Sampo Martikainen), Amerikaälskaren som i sin långa aria förväntades härma europeiska accenter, den stolliga franska Europarlamentarikern Folleville (Tuuli Takala), som verkligen sjöng briljant, och oraklet Corinna (Albina Isufi), som fick en stor melodi på sin lott. Det känns nästan orättvist att inte nämna alla deltagare, i synnerhet som alla sjutton sångare samt dansarna gjorde så väl ifrån sig.
Förutom det rafflande komedispelet har företaget också en seriös sida. Hela operan är som en lektion i belcanto. Rossini gör narr av sig själv på det mest briljanta sätt och därför får sångarna så gärna överdriva. Det gör gott åt själva inlärningsprocessen och fastän de flesta sjöng utmärkt, har de nog en bit kvar att gå.
Hur sprallig operan än är så måste den också göras med sträng disciplin. Enligt en del entusiaster hör delar av musiken till Rossinis bästa. De mest lödiga numren använde Rossini förresten på nytt i sin uppsluppna franska komedi Greve Ory. Ariorna är ibland supervirtuosa och de stora ensemblerna, bland annat en för 14 stämmor, skall hållas ihop. Markus Lehtinen lyckas vara både ledig och stram. Under hans ledning gav ensemblen en föredömligt flytande föreställning. Den 15-17 dirigeras operan av Tomas Djupsjöbacka och den 19 april av Jari Hiekkapelto.