Musikrecension: Sibelius och hans nutida kompisar
Om någon händelsevis råkade bevista en manskörskonsert för första gången i sitt liv i Musikhuset i lördags ligger det nära till hands att anta att personen i fråga kom att uppfatta manskör som det allvarligaste av ting.
Ylioppilaskunnan laulajat i Musikhuset 11.4. Dirigent: Pasi Hyökki. Sibelius, Kortekangas, Vanonen, Kaipainen, Sidoroff, Rautavaara.
Och kanske låg även YL-konsertens tjusning i just denna nästintill konsekventa allvarsamhet, som dock aldrig kändes kvävande eller som någon form av självändamål. Tvärtom infann sig en innerlig stämning som gränsade till det sublima, även om jag stundtals ändå kom på mig med att längta efter snäppet mer rytmisk intensitet och klangmässigt raffel.
Detta gällde även merparten av kvällens fem uruppföranden, som på skilda sätt relaterade till Sibelius eller, åtminstone, grundstämningen. Idén att interfoliera några av Sibelius mest älskade manskörsverk, samt några av hans mindre kända dito, med ny musik var lika självklar som genial och påminde om att också de sibelianska klassikerna en gång var ny musik.
Språklig balans
Konsertrubriken, YL & Sibelius – ungdomskompisar, var ävenså fyndig. Medan lejonparten av Sibelius solosånger skrevs till svenskspråkiga texter är balansen språken emellan mer jämlik inom körproduktionen och måhända hade antalet finskspråkiga manskörsalster varit större om inte Sibelius och YL:s fennomanfundamentalistiske dirigent Heikki Klemetti råkat i gräl.
Språkkonflikternas tid kändes dock avlägsen när åtskilliga av YL:s Sibeliusnummer – däribland godbitar som Likhet samt Ett drömackord – och ett av uruppförandena gjordes på en minst sagt acceptabel svenska. Av de finskspråkiga klassikerna hördes bland annat Venematka och Rakastava samt en av de verkliga sibelianska körpärlorna, den suveränt diverterande Humoreski till Larin-Kyöstis text.
Några rariteter hade man även fått med: Terve kuu i en tidigare version, den till Albert Edelfelts begravning skrivna Ej med klagan i manskörsversion samt rentav ett uruppförande, Suomenmaa, som Sibelius sedan nyttjade i Sandels och därför inte brydde sig om att låta framföra.
Chosefritt och ärligt
Av de egentliga uruppförandena anslog såväl Olli Kortekangas tresatsiga Höstlig skärgård till Tomas Tranströmers texter som Jouni Kaipainens femsatsiga svit Tyttöjä ja kuolema till Frödingöversättningar samt egna dikter av Ilpo Tiihonen, en tilltalande lyriskt textkänslig ton. Hos Kortekangas med en suggestiv inledande stormskildring, hos Kaipainen med en bedrägligt enkel, om nordisk folkton minnande balladaktig begynnelse.
Mikko Sidoroff hade i Aurinkolaulu valt att tonsätta tre Mika Waltari-texter och på basis av de subtilt melankoliska förtoningarna verkar det nästan som om en ny Madetoja var i farten. YL-sångaren Juuso Vanonens femsatsiga, likaså tonalt förankrade Kalevalabaserade Runo hade mest rytmiskt liv av de nya alstren men var kanske aningen för lång för sitt eget bästa, medan Einojuhani Rautavaaras Hommage vanhalle säveltäjälle knappast gjorde någon vän av Rautavaaras gedigna körestetik besviken.
Det finns något sympatiskt chosefritt och omutligt ärligt över Pasi Hyökkis sätt att närma sig sin repertoar och samma går igen även i körens sång. Den som hade väntat sig ett kraftfullt ”finsk-ugriskt” grepp lär ha blivit besviken. Hyökki odlar, som traditionen bjuder, ett finstämt, närmast nordiskt klangideal som känns nog så välkalibrerat, även om den uttrycksmässiga skalan kanske kunde ha varit snäppet bredare och alla verk inte hade funnit sin optimala gestalt.