Musikrecension: Folk som gillar klanger
Det var naturligtvis tråkigt att legendariska Frifot måste inhibera sin konsert vid årets RotFest, men sist och slutligen var det knappast någon som hann sörja över det – avslutningskonserten var nämligen fulladdad med musik av högsta kvalitet.
Sellosalen 11.4.
På en dags varsel fick man tag på en ersättande grupp från Sverige, trion Boot, som såg till att festivalens kloka linje att presentera nordisk folkmusik av hög klass fick sig en fortsättning.
För mig var cloun i Boots musik de originella instrumenten, som gjorde helheten till ett frosseri i lite ovanligare klanger. Visst kunde man ju spela polska på fiol, gitarr och bas till exempel, men varför göra det då man kan spela viola d'amore, mandora-luta och slagbordun?! De två förstnämnda hör hemma framför allt i barockmusikens värld, men passade fint även i folkmusik. Speciellt Hållbus Totte Mattsons solospel på luta hörde till kvällens höjdpunkter. Ola Bäckström på viola d'amore var definitivt inte sämre, även om instrumentet i mina öron klingade en aning spänt.
Slagbordun var säkert en ny bekantskap för de flesta – ett kantele-cimbalom-liknande strängaspel, som Samuel Andersson hanterade både med trumpinne och stråke. Klangbredden varierade från groovig bas till smäktande cello. Även i övrigt hanterade Andersson slagverken med finess, jag är speciellt svag för såhär strålande tamburinspel.
Efter denna finfina inledning fortsatte kvällen med finländska Juurakko, ett band som övertygade mig ögonblickligen, redan då jag lyssnade till de första tonerna av deras debutskiva, som utkom i fjol. De fyra sångarnas gemensamma sound är något alldeles extra, och det var roligt att se att det sitter precis som det ska även live. Det handlar om fyra röster som passar sällsynt bra ihop, alla med lite bluesigt djup och rockigt röj då det behövs, lika kapabla till solistinsatser som doastämmor.
Bandets enda traditionella instrument är Eija Kankaanranta på konsertkantele, medan alla andra instrumentinsatser sköts av sångarna, som trakterar såväl stråkharpa, gitarr och tramporgel som plankbas, kappsäck som bastrumma, Muminmugg och termos från pojkvännens kök – en fröjd även för ögat! Precis som hos Boot skvallrar det här om en speciell förkärlek för sound.
I lilla Finland går många band snabbt ett sorgligt öde till mötes, eftersom musikbranschen är så liten och få har tillräckligt med jobb. Jag hoppas verkligen att Juurakko kunde leva vidare i många år framöver, för sådana här band föds inte så ofta. Rekommenderas!