Vänsterns omstart
Har något parti i Finland före Vänsterförbundet grundats vid ett för alla öppet allmänt möte? Oftare har det väl skett så att man först organiserat sig lokalt och ett parti grundats av representanter för redan existerande organisationer.
Politik
Då Vänsterförbundet grundades för 25 år sedan skedde det vid ett öppet möte, men i själva verket utgjorde FKP:s och DFFF:s medlemmar stommen i det nya partiet. Utvecklingen efter 1990 visar också att Vänsterförbundet är en direkt fortsättning av FKP/DFFF. Samma slags motsättningar som under föregångarnas tid tvingades Vänsterförbundet genomleva då partiet gick med i Paavo Lipponens och Jyrki Katainens regeringar.
Att man gjorde en omstart var inte bara en reaktion på realsocialismens pågående sammanbrott. 1980-talet var en brytningstid i finländsk politik, där tidigare utrikespolitiskt bannlysta partier som Samlingspartiet och Landsbygdspartiet blev regeringsdugliga och där folkdemokraterna förlorade platsen som ett av de tre stora partierna. Att Sovjet inte ingrep lika aktivt som förr och att Mauno Koivisto valdes till president är inte de enda förklaringarna.
I sin skildring av Vänsterförbundets tillkomst talar Sirpa Puhakka om att det fanns en social beställning på ett nytt sätt att bedriva politik men förklarar inte riktigt vad det gick ut på. Masspartiernas tid började vara förbi på 1980-talet, menar hon. Medlemmarnas aktivitet ersattes med kontakt till medlemmarna och anhängarna via medierna. Under samma decennium ökade kritiken av partierna medan enfrågerörelserna tog sig utrymme på partiernas bekostnad.
De positiva erfarenheterna av Aktion 88, den rörelse som i stället för DFFF ställde upp Kalevi Kivistö som presidentkandidat 1988, uppmuntrade till en omorganisering av den folkdemokratiska rörelsen. Det var inte en alldeles enkel process att få de aktiva inom de gamla partierna att engagera sig för det nya partiet. Besvärligast var det inom FKP där många ansåg att det fortfarande borde finnas ett kommunistparti. Utan Jarmo Wahlströms och Heljä Tammisolas insatser hade FKP aldrig gått med, hävdar Puhakka.
Inte heller beslutet om att hålla ett öppet möte var enhälligt. En av dem som motsatte sig var DFFF:s ordförande Reijo Käkelä, som var hela projektets främsta pådrivare. Han menade att ett öppet möte lockade tillbaka taistoiterna, som i mitten av 1980-talet rensats ut ur FKP. Käkelä hoppade helt av från projektet.
Taistoiterna kom tillbaka men deras inflytande förblev begränsat. Av Puhakkas bok framgår inte riktigt hur helhjärtat de gick med på att avsluta sin parallellverksamhet i början. I mitten av 1990-talet återupplivade taistoiterna FKP.
Till det nya sättet att bedriva politik hörde också att ideologierna tonades ner. Puhakka skriver att Vänsterförbundet tog avstånd från alla ideologier. I stället hävdade man att partiet var rödgrönt, vilket var en lika ideologisk signal som alla ismer. Man talade om medborgarinkomst och motsatte sig kärnkraft, båda saker som bidrog till att de fackliga representanterna inom FKP och DFFF var skeptiska till det nya partiet. Med det rödgröna skulle man locka gröna, som ännu i slutet av 1980-talet var osäkra på om de skulle bilda ett eget parti eller inte. Särskilt många gröna lär inte ha anslutit sig till Vänsterförbundet.
Bokens disposition är inte helt lyckad. Puhakka upprepar ofta samma saker då hon går igenom processen allmänt, inom DFFF och FKP samt den ideologiska debatten i skilda kapitel.
Sirpa Puhakka var Vänsterförbundets partisekreterare 2007–2013. Numera är hon chefredaktör för partiets huvudorgan Kansan Uutiset.
Bjarne Nitovuori
Skribenten är tidigare politisk reporter på HBL och nu för tiden fri journalist.