Musikrecension: Mozart för hela slanten
Tempona var genomgående rappa och entusiasmen påtagande när Markus Stenz dirigerade HSO i Mozarts tre sista symfonier.
Helsingfors stadsorkester. Mozart: Symfonierna 39–41. Dirigent Markus Stenz. Musikhuset 9.4.
Mozarts tre symfonier nr 39–41 betecknas ofta som höjdpunkten i tonsättarens symfoniska produktion. De hör inte till hans allra sista verk, men nog till de senare. De skrevs i ett nafs sommaren 1788, tre år före tonsättarens död. Efter symfonierna, mellan 1788 och 1791, skrev Mozart ännu både Così fan tutte, Trollflöjten, La clemenza di Tito, Rekviem, Ess-durdivertimentot, pianosonater och stråkkvartetter.
Beroende på vem man frågar varierar svaret gällande vilken av symfonierna som värderas högst, men många torde vara överens om att intensiteten stiger stadigt i de tre sista symfonierna, från det återhållsamt majestätiska uttrycket i Ess-dursymfonin nr 39 via det tragiska dramat i g-mollsymfonin nr 40 till det triumferande utloppet i C-dursymfonin nr 41, Jupiter, där inte minst finalen knyter ihop alltsammans på ett vidunderligt sätt.
I vanliga fall när man tolkar så här välbekant, underskön och krävande (standard)repertoar, brukar man engagera specialister för att tillföra något eget till tolkningen. Under torsdagens HSO-konsert dirigerades Mozartsymfonierna av tysken Markus Stenz, som mera utmärkt sig som dirigent av ny musik. Stenz dirigerade senast i Helsingfors 1994.
Om man kan uttolka något av de yttre formerna, kunde man lätt dra slutsatsen att Stenz ville ge ett ledigt och avslappnat intryck; inget dirigentpodium syntes till och i stället stod dirigenten på golvet, iförd svart kostym snarare än frack. Också av de musikaliska kvaliteterna fick jag intrycket att Stenz snarare ville befria HSO-musikerna att spela så ledigt som möjligt än att syssla med alltför petig detaljstyrning.
Tempona var genomgående rappa och entusiasmen påtagande och Stenz verkade ha en stark egen vision, även om hans vision knappast var den enda rätta.
Sittordningen var okonventionell. Medan violinerna satt mittemot varandra var altviolinsektionen placerad framför träblåsarna med cello- och kontrabasgrupperna uppdelade på sidorna, mellan violinerna och altviolinerna. Klangen var således integrerad, violinstämmornas duetter och dueller framträdde tydligt liksom altviolinernas solon.
Överlag spelade HSO-musikerna bra i ett program som tjänade som påminnelse om de osvikliga kvaliteterna i Mozarts produktion.