Operarecension: Così fan tutte med full fräs
Regissören Anselmi Hirvonen har flyttat handlingen i Mozarts Così fan tutte till Helsingfors våren 2015.
Regi: Anselmi Hirvonen, dir. Tuomas Rousi, scenografi Virpi Nieminen. I rollerna Linda Rolig, Satu Honkala, Hilkka Ylinärä, Ville Salonen, Juha-Pekka Mitjonen och Erik Rousi. Metropolias orkester. Helsingfors Konservatorium 8.4.
De unga gossarna i operan är musiker som låtsas åka på turné till Tallinn. Och så kommer de tillbaka utklädda som långhåriga charmörer för att förföra varandras flickvänner.
Tidsförskjutningen lockar ensemblen att spela med full fräs och modernt kroppsspråk. Sångtexterna har ändrats i någon mån och de projicerade översättningarna litet mera för att allt skall passa bättre ihop. Det är lätt att trivas med den fartfyllda föreställningen där alla gör sitt yttersta och skämtar friskt.
Gör man det mera traditionellt, så kan humorn komma så att säga inifrån av sig själv. Nu använde sig ensemblen av väldigt avsiktiga knep och gester som också kunde vara rätt frivola. Till detta grepp hör att spela över ordentligt. Det fungerade på sitt sätt och blev njutbart tack vare att sångarna var så musikaliskt kunniga och sceniskt acceptabla.
Idén till hela uppsättningen lär ha kommit från Metropolias studerande själva. Alla sex sångare har kommit långt i sina studier eller fullbordat dem. Linda Rolig är en imponerande sångerska med lovande röstresurser i Fiordiligis svåra roll. Systern Dorabella sjöngs av Satu Honkala med varm klang.
Ville Salonen pendlade erfaret mellan nörd och spännande charmör. Hans mycket vackert klingande tenor klarade de flesta av rollens blindskär. Jukka-Pekka Mitjonen hade roliga ögonblick och angenäm klang som Guglielmo men led kanske av en liten förkylning.
Erik Rousi sjöng en bamsemustig Don Alfonso som i denna uppsättning äger det kafé där allting utspelar sig. Där jobbar även Hilkka Ylinärä som var en sprittande Despina. Dessa Mozartroller är så rikhaltiga och fulla av möjligheter att man kan studera dem länge och alltid lära sig någonting nytt. Man kan göra mera av texten och av spelet men hela ensemblen var musikaliskt redan nu ganska gedigen.
Scenografin var helt acceptabel och elevorkestern spelade relativt snyggt under Tuomas Rousis balanserade och snärtiga ledning. Budgeten lär ha varit minimal och de flesta uppträder utan ersättning. Tack vare spelglädjen och den goda musikaliska nivån är uppsättningen väl värd att ses. Den är inte heller är för lång genom att några arior utelämnats. Som regissören säger i programbladet: herr Mozart blir knappast arg över den kärleksfullt gjorda föreställningen, där han sitter på sin molnkant.
Komedin ges ännu två gånger, i kväll och på fredag kl. 18.