Musikrecension: För folkmusiken i samhället
Trion Rosenfink hör till folkmusikens arbetshästar, som oförtrutet jobbar för att föra fram folkmusiken i samhället.
Lagstads hembygdsgård 7.4.
Lagstads hembygdsgård i Esbo centrum hör till de bästa ställena i huvudstadsregionen att uppleva folkmusik. Akustiken är utmärkt och stämningen alltid varm. I folkmusikfestivalen i Esbo ingår alltid en kväll i Lagstad och även denna gång var programmet utmärkt valt.
Rosenfink är en trio specialiserad på finlandssvensk folkmusik, speciellt visor. För den som eventuellt förknippar visor med stillsamt gitarrknäppande må berättas att dessa visor oftast är dansanta – man kan alltså följa med berättelsen och stampa takten samtidigt. Visorna varvas med instrumentala spelmanslåtar, delvis egna kompositioner.
Sångsolisten Juulia Salonen har ett sympatiskt, direkt tilltal. Pauliina Pajala spelade denna gång främst femsträngad violin, vilket ger det annars rätt diskantbaserade soundet extra must. Jarmo Romppanen på mandola och gitarr är rena lyxen att lyssna till – dynamisk och mångsidig på båda instrumenten. Till kvällens höjdpunkter hörde den fina melodin En sol på fönsterrutan och alltid lika effektfulla En visa vill jag sjunga. Avslutande Janssons frestelse med Salonen trallande satt också precis rätt.
Spelar land och rike runt
I vårt land har vi en lång rad fruktansvärt skickliga folkmusiker, vars musicerande är enastående konst. Rosenfink tillhör inte riktigt dem, men ingår i en minst lika viktig kategori – de arbetshästar som oförtrutet jobbar för att föra fram folkmusiken och ge den en plats i samhället.
Rosenfinks naturliga scenuppträdande skvallrar om att de rest land och rike runt för att spela för människor, ofta i skolor. Här gör de en ytterst viktig insats redan i sig – att de dessutom är nästan den enda dylika gruppen på finlandssvenskt håll gör deras arbete ännu viktigare. Folkmusiken behöver en förmedlare för att väckas till liv, för att nå nya lyssnare.
Efter Rosenfinks konsert blev det dans med meriterade Halsbrytarna. Erfarenheten är gedigen, och det var roligt att se även lite yngre förmågor i leden. Med Halsbrytarna fungerar spelmansmusiken precis som den ska – den är toppen att dansa till och man får lust att spela med själv. Även på detta sätt jobbar man för folkmusikens plats i samhället. Den hör inte hemma enbart på estraderna, utan också nära människorna, uppmuntrande dem att delta.