Skivrecension: JPP går inte av för hackor
JPP är något av en institution i Finlands folkmusikliv och när bandet släpper sin nya skiva är det första gången på tio år. Tove Djupsjöbacka är fascinerad av dynamiken, traditionerna och inte minst låtmaterialet.
(JPP Music)
Det känns riktigt festligt att kasta sig över en ny skiva med JPP, rena institutionen i Finlands folkmusikkretsar. Här finns toppkvalitet och långa anor, men inget damm i maskineriet. Utgångspunkten har hela tiden varit spelmanstraditionen i Kaustby, som man behärskar suveränt. Därifrån har man under årens lopp vandrat i väg på andra stigar, än hitåt, än ditåt – blues, jazz, tango, allt har blivit en del av JPP-apparaten. Men det är faktiskt nästan tio år sedan det senaste studioalbumet, Artology (2006).
JPP grundades redan i början av 1980-talet och under alla dessa år har man spelat regelbundet, om än inte alltför ofta. På ett fint sätt känns det som om man inte tar saker alltför allvarligt eller anstränger sig alltför mycket. Det låter skönt, som om alla njuter av vad de gör. Dynamiken är en av JPP:s finaste sidor, att man verkligen utnyttjar alla färger från fullt ös till viskande pianissimon. Få band får heller så här mycket ut av rena, unisona melodier.
Violinsektionen är denna gång ovanligt stor, emellanåt hela sex man stark, men nyckeln till bandets sound ligger ändå minst lika mycket i Timo Alakotilas harmonium, som erbjuder bandet dess mustiga botten. Redan i inledande spåret kan man höra precis vad hans spelstil betyder för det här bandet – och hur mycket den påverkat alla andra i branschen. Långa borduner, spännande kromatiska basgångar, för att sedan brista ut i helt traditionella ackompanjemangsfyrverkerier.
Basisterna är lyxigt samspelta med Alakotila, denna gång turas Antti Järvelä om på basen med Timo Myllykangas, som gör comeback i bandet efter många tysta år, väl så! Antti Järvelä växlar skickligt mellan bas och violin. Att violinsektionen även officiellt utökats med Esko Järvelä är väl närmast självklart, han har synats i bandet i åratal och som en av de skickligaste folkmusikviolinisterna i sin generation är han naturligtvis på rätt plats här.
På tal om generation gläder jag mig över att såväl Antti som Esko Järvelä är med och gör JPP till ett generationsöverskridande band. Inget av den yngre generationens flaggskepp (Frigg, Tsuumi Sound System med flera) skulle låta som de gör utan det pionjärjobb JPP gjort, men det är roligt att se att även pionjären lever vidare och utvecklas. Återväxten är tryggad på flera sätt.
Stundande fullträff
Vad gäller låtmaterialet lyssnar jag med spänning. Kommer bandet med några nya fullträffar som till exempel Hale-Bopp (Stringtease,1998), en av mina favoritlåtar genom tiderna. Skivans inledning domineras rätt långt av Timo Alakotila-material. Han har verkligen lyckats skapa sig en personlig och igenkännbar stil som kompositör, och JPP tolkar naturligtvis hans notkaskader med galans.
Ändå väntar jag, ända till sjätte spåret – och där sitter den! Arto Järveläs P.H. (tillägnad P.H. Nordgren) kröner låtmaterialet med en passligt vriden spelmanslåt, full av underfundigheter. Det är också skivans enda spår som med sin tunga groove får mig att tänka på rockmusik. Strax efter kommer även Alakotilas höjdare, den finfina valsen Felicitá, av dedikationen att döma skriven för Pekka Kuusistos bröllop.
Som helhet känns låtmaterialet ändå aningen spretigt, också vad gäller längd. Korta tvåminuterstrudeluttar turas om med längre helheter. Ville Kangas innerliga Kultahinen marssi övergår naturligt i Antti Järveläs lugna Torpanvartijan valssi. I mer renodlade spelmanslåtar som Mauno Järveläs Morsiusfatimarssi och traditionella Onnentoivotuspolska spelar man skjortan av de flesta kolleger.