Skivrecension: Personligt sensitiv folkpop
Laura Marling är som sångerska och gitarrist på samma gång sensibelt skör och intensivt vass.
(Virgin)
När Laura Marling 2007 albumdebuterade var hon en blyg sjuttonåring från den brittiska landsbygden, men bakom det osäkra uttrycket fanns redan då en glöd som gjorde det lätt att tro på henne. Och när hon nu, som nyss fyllda 25, ger ut sin femte fullängdare är hon trots sin fortsättningsvis unga ålder en fullfjädrad artist. Rösten kan först förefalla skör men laddningen skär ändå genom alla skyddsbarriärer, gitarren är både smeksamt melodisökande och skrovlig, och så har hon nu också tagit befälet över sin musik genom att själv inta producentpallen.
Hon arbetar i den musikaliska tradition vars klassiska namn är Nick Drake och Joni Mitchell, en folkpop där ett klangfullt melodiskt låtmaterial, mångfasetterade akustiska gitarrer och personligt sensitiva röster bildar helheter man ryser till inför. Den som vill ha veka brittiska singer-songwriters får söka någon annanstans, och någon desperat Sharon van Etten blir hon knappast heller – men hon väver ihop de olika känslouttrycken i låtar som kan vara förrädiskt vackra, samtidigt som röstens känslouttryck och texternas innehåll påminner om att allt inte är bara skönhet.
Och det är när sådana sprickor uppstår som sångerna lyfter. Då den enkelt vackra folkpopen bryts över i en högspänd intensitet jag tidigare sällan hört andra än just Joni Mitchell nå upp till. Och det lovar minst sagt gott för en tjej som tills vidare bara använt en bråkdel av sin rimliga karriärtid.