Se upp för vad du önskar
Det våras för sagan. För ett par veckor sedan hade spelfilmen om Askungen premiär (det sägs att också Dumbo, Djungelboken och Skönheten och odjuret står i tur) och nu anländer Rob Marshalls Into the Woods.
MUSIKAL/FANTASY
Det är en Disney-musikal där man viftar med det revisionistiska kortet. Underförstått: det är inte sagt att våra barndomshjältar lever lyckliga i alla sina dar, låt vara att filmen öser ur källor som Askungen, Rödluvan, Rapunzel och Jack och bönstjälken.
Handlingen i Into the Woods, fritt efter James Lapines och Stephen Sondheims Broadway-musikal, är förlagd till det arketypiska bondesamhället. Här möter vi bagaren (James Corden) och hans hustru (Emily Blunt) som längtat efter ett barn så länge de kan minnas. Dessvärre har lyckan har inte stått dem bi, det ligger en förbannelse över familjen.
Skyll på Meryl Streeps trollpacka, gammal, ond och ful som stryk, som erbjuder sig att bryta förbannelsen – förutsatt att bagarparet lyckas skaffa fram en vit kossa, en gyllene sko, "hår gult som mjöl" och "en mantel röd som blod".
Det sistnämnda villkoret för bagaren och hans hustru i kontakt med Rödluvan (Lilla Crawford), på kollisionskurs med vem annan än den Stygga vargen (Johnny Depp i en biroll som osökt för tankarna till Hattmakaren i Alice i Underlandet).
Den hunsade Askungen (Anna Kendrick) för sin del rantar omkring på baler och prinsar finns det två av (Chris Pine och Billy Magnussen). Rapunzel, häxans hårfagra styvdotter, faller för en av de unga männen allt medan bondsonen Jack håller sig med magiska bönor. Och så vidare.
Som sagt lämpar sig detta inte för barnkammaren. Trots att filmen är regisserad av Rob Marshall påminner den visuella inramningen i första hand om en Tim Burton (som de facto tolkade Sondheim i Sweeney Todd). Så till den grad mörkt och gotiskt och Bröderna Grimm-vänligt är det.
Till det kommer den minst sagt otippade andra akten som vänder upp och ner på de traditionella sagokonventionerna. Ett exempel: Askungen får snart nog av hovet ("det är inte riktigt vad jag väntade mig") plus att hennes drömmars prins (Pine) visar sig vara en usling som bara inte kan låta bli andra kvinnor.
Välspelat och välsjunget är det också, även om det är närmast sopranen Anna Kendrick som sticker ut. Till saken hör att regissören inte tappar bort sig bland kulisserna. Into the Woods fungerar som film, på filmens villkor, med filmens styrkor.
Ändå talar man ogärna om en fullträff. Trots att filmen är scenografiskt rik och generös och trots att de vitt skilda elementen är fint sammansvetsade gör färgskalan att det känns något monotont. Det blir för mycket svärta, för lite ljus och färger, om man säger så.
Kanske kunde man ha tagit ut svängarna också med handlingen, nu när de revisionistiska rackartygen i kölvattnet av de nya sköna datoranimationerna vunnit mark. En mera uttalad sexuell laddning och en Rapunzel som nedkommer med tvillingar – som i scenversionen – hade knappast ställt till det.
Vad jag försöker säga är att filmen lovar mera än den ger, att luften tenderar att gå ur i den i sig festliga andra akten.
Beträffande musiken saknar man kanske de självklara paradnumren, utropstecknen. Mycket av det här låter bekant; som ett stycke 80-tals-Sondheim från överskottslagret.