Operarecension: Émilie lever vidare
Kaija Saariahos tredje opera kom till Nationaloperan fem år efter urpremiären. Camilla Nylund är utseendemässigt som skapt för rollen, men alla förväntningar uppfylldes inte på premiären.
Musik: Kaija Saariaho. Libretto: Amin Maalouf. Regi: Marianne Weems. Videoprojektioner: Austin Switser. Scenografi: Neal Wilkinson. Ljudplanering: Dan Dobson. Ljusplanering: Allen Hahn. Kostymer: Claudia Stephens. I rollen: Camilla Nylund. Nationaloperans orkester och Marianna Henriksson, cembalo, dir. André de Ridder. Premiär på Nationaloperan 2.4.
Kaija Saariahos tredje opera Émilie kom till Finlands Nationalopera fem år efter premiären i Lyon, med en produktion som tidigare setts på den amerikanska Spoletofestivalen.
Finlandspremiären har väckt uppmärksamhet, inte minst på grund av den fascinerande titelpersonen – markisinnan, vetenskapskvinnan och hedonisten Émilie du Châtelet (1706–1749).
Operan utspelar sig under en kväll och en natt, den första september 1749. Émilie, som är 42 år och höggravid, skriver ett brev till sin senaste älskare och barnets far, poeten Saint-Lambert. Hon känner dödens närvaro och försöker förgäves bli av med sina onda föraningar.
Émilies tankar vandrar till hennes före detta älskare Voltaire, till det ofödda barnet och till hennes egen far som uppmuntrade henne, men först och främst till hennes vetenskapliga arbete. Hon sliter för att bli klar med en fransk översättning av Newtons Philosophiae naturalis principia mathematica.
Amin Maaloufs libretto sammanfogar operas nio episoder till en trovärdig medvetandeström. Vetenskapliga citat om himlakroppar och elden varvas med Émilies innersta tankar, och därmed blandas det universala med det intima på ett verkningsfullt sätt.
Ödesmättade eruptioner
Saariahos musik stöder och kommenterar texten men öppnar även upp en ytterligare dimension, liksom en inblick i det undermedvetna. Den för Saariaho typiska långsamma underströmmen för med sig fladdrande texturer, susande stråkmattor och ödesmättade eruptioner på slagverk.
Dirigenten André de Ridder håller musiken i ständig rörelse. Orkesterns hjärta är den elektroniskt förstärkta cembalon, inte enbart som ett 1700-talselement utan också som ett urverk vars tickande påminner om tidens gång.
Orkestersatsen och sopransolistens stämma framstår som organiska delar av samma helhet. Solostämman innehåller såväl naturliga melodiska fraser som pratsång och verkar vara tacksam för sångaren, än om de traditionella vokala glansställen är få.
I duett med sig själv
I Lyon gjordes den enda rollen av Karita Mattila och nu var det Camilla Nylunds tur att ta emot utmaningen. I början verkade hon bli överkörd av den tjocka orkestersatsen, men mot slutet blev den vokala insatsen allt mer glansfull.
På några ställen sjunger Émilie duetter med sig själv; rösten manipuleras i realtid så att samma melodi hörs på en lägre tonhöjd (som en mansröst) eller på en högre tonhöjd (som ett barns röst). Knepet fungerar bra, i synnerhet i det gripande avsnittet där Émilie talar till – och med – sitt barn och sin far.
Till utseendet är den nobla Nylund som skräddarsydd för rollen, men vad det sceniska arbetet beträffar var hon inte fullt så magnetisk som jag hade förväntat mig. Premiärspänningen kanske ledde till att hon inte fullständigt kunde leva sig in i Marianne Weems regi.
Delvis kunde det också bero på scendekorationerna, tätt placerade, halvgenomskinliga geometriska skärmar, som många gånger störde solistens kontakt med publiken. Skärmarna fungerade dock även som reflektionsyta för de effektfulla och vackra videoprojektionerna.
Émilie kan framstå som en manslukare men librettot framhäver också hennes sårbarhet och besvikelser. Den tio år yngre Saint-Lambert har tagit avstånd, kärleksaffären med Voltaire har övergått i vänskap, och hon känner sig snärjd av sin kvinnokropp.
Den verkliga Émilies öde var tragiskt: hon dog den 9 september 1749, efter att ha fött en dotter som inte levde länge. Enligt librettot var Émilie mest rädd för att bli bortglömd efter sin död. Saariahos och Maaloufs verk garanterar henne ett annat liv på världens operascener.
Émilie visas även 6.4 och 9.4.