Musikrecension: Passion enligt Judas
Läs Mats Liljeroos recension av Markus Malmgrens Jesus Christ Superstar från i fjol.
Av Andrew Lloyd Webber & Tim Rice. Medverkande: Kammarkören Novena under Nina Kronlund, Markus Malmgren, orgel, Mikko Helenius, piano, sång, Altti Uhlenius, Walter Malmgren, gitarr, Eki Kaikkonen, bas, Juho Kaskinen, trummor. I rollerna: Johan Hallberg, Ludde Lindholm, m.fl. Konsertframförande i Esbovikens kyrka 8.4.2014.
Judas Iskariot har för mig alltid framstått som evangeliernas intressantaste gestalt. Han har fått ondskans stämpel i pannan, men hade det inte varit för Judas djupa mänsklighet hade Guds frälsningsplan helt enkelt gått i stöpet.
Detta antyds, enligt Markus Malmgrens tankeväckande programbladstext, även klart i Bachs Matteuspassionen och Tim Rice är med andra ord i gott sällskap när han tilldelar allas vår broder Judas den på många sätt centrala rollen i Jesus Christ Superstar. Jesus Christ Superstar är ingen musikal utan en rockopera och på sätt och vis Andrew Lloyd Webbers mest inspirerade verk med en fräschör och energi som så småningom skulle ersättas av förutsägbar rutin i takt med att miljonerna och adelstitlarna regnade över den begåvade låtmakaren.
Energi är även nyckelordet när Nina Kronlund och hennes glada Novenakör och Malmgren och hans taggade musikergäng lämpligt inför påsk presenterar JCS – egentligen en passion enligt Judas – i en rivig konsertversion i Esbovikens kyrka. Musikalklichéerna hålls på betryggande avstånd och det är raka rör som gäller, även om man av praktiska skäl tvingas hålla mastervolymen på moderat nivå.
Frejdigt emotionellt utspel
Men det inverkar inte det minsta på det emotionellt starka och inlevelsefulla utspelet. Kören, den lättledda människoflocken som vänder kappan efter vinden, vaggar frejdigt i takt med musiken och käbblar, när storyn så kräver, så det står härliga till. Tyvärr hamnar man med besked i offside i de mer volymstarka partierna, men sjunger desto klangfagrare i de lyriska avsnitten.
Samma gäller givetvis även de överlag skönt sjungande solisterna. Johan Hallberg, som även medverkar i en mindre roll i Åbo Svenska Teaters uppsättning av JCS, gör en vokalt pregnant, samtidigt myndig och känslomässigt ambivalent Jesus, medan Ekenäsbon Ludde Lindholms desperat utlevda Judas får en att tänka på en oslipad diamant vars verkliga strålglans man ännu bara kan ana.
Oscar Gräsbeck och Jan Salvén tecknade trovärdiga porträtt av Hannas, Pilatus och Kaifas och dirigenten Nina Kronlund gjorde en enormt berörande och sårbar Maria Magdalena, som inte vet vad hon skall ta sig till med sina känslor för en man som både lockar och skrämmer henne. Kanske ändå själva guldkanten på ett framförande som var gripande, störande och inspirerande i just lämpliga proportioner.
Publicerad i HBL 11.4.2014.