Musikrecension: Bartók på rutin
Nu har Bartókbysten återigen dammats av och ställts fram utan speciellt engagemang, skriver Dante Thelestam.
Radions symfoniorkester. François-Xavier Roth, dirigent. Tabea Zimmermann, viola. Bartók, Kurtág. Musikhuset 1.4.
Emellanåt är orkesterprogrammen i Helsingfors tjatiga. Béla Bartóks musik spelas flitigt av Radions symfoniorkester varje säsong och senast för två år sedan presenterades den ur en utmärkt expertsynvinkel med András Schiff som solist. Nu har Bartókbysten återigen dammats av och ställts fram utan speciellt engagemang. Särskilt för stamkunderna med säsongbiljett önskar man ju att RSO skulle presentera ny information varje gång – bland annat utförligare programtexter skulle vara på sin plats.
Likväl är Bartóks violakonsert på programmet högintressant med Tabea Zimmermann som solist. Violakonserten är ett postumt verk som fullbordats av Tibor Serly. Zimmermann har spelat verket i åratal runt världen och resultatet är detaljarbete med obeveklig rutin. Violans höga register imponerar med en fin och tunn klang. Musicerandet kombinerar naturlighet och akrobatiska trick.
Sats för viola och orkester, det andra soliststycket på programmet, är inte alls igenkännbar som musik av György Kurtág. Verket är en klassiskt tematisk helhet med undertoner av militärt marscherande. Man får bilden av ett studentverk med konventionella ramar som Kurtág senare tagit avstånd till.
Zimmermanns encore sticker publiken som en geting. Det korta väsande stycket, Zank-Kromatisch, visar Kurtágs mogna och personliga stil.
François-Xavier Roth har övat in konsertens verk med tvära klipp som Bartóks musik påbjuder. Lösningarna är ofta ambitiösa. Jag får känslan av att han tyglar orkestern hårt och att musiken därmed formas på ett petigt sätt. Fraserna saktas av enligt logaritmiska kurvor. Pauser tänjs ut liksom röda trafikljus där varken bilar eller fotgängare rör sig. I stället för dirigerade detaljer önskar jag mig flyt och inlevelse från musikernas sida.
Bartóks Danssvit (Sz. 77) dansas med kalkylerade steg. Musik för stränginstrument, slagverk och celesta är däremot en fräsch upplevelse där Roths alerta attityd är till fördel. Två stråkgrupper på sidorna, strängarna (piano, harpa) i mitten samt slagverkarna bakom ger en putsad och proffsig tolkning av verket.