Carina Karlsson: På lek och död, själva livet

När jag bekantar mig med huvudpersonen Johanna i Carina Karlssons roman Mirakelvattnet, undrar jag om hon har ett stråk av Lisbeta, Per Skarps hustru, i sig. Så hette Karlssons debutbok från 1996, en diktsvit som gestaltar den sista häxprocessen på Åland, där Lisbeta var en av de anklagade.

Johanna är född i slutet av 1800-talet, utom räckhåll för häxprocesser – och tur är väl det. Det mest originella och intressanta i Karlssons bok är nämligen Johannas trumpna karaktär. När hon börjar leva i min fantasi föreställer jag mig att hon är en människa som det är svårt att tycka om, inte av någon påtaglig orsak utan mera som en utstrålningseffekt. Hon verkar insvept i något slags passiv-aggressiv ensamhet, där hon sitter och inte får upp munnen ens när det gäller enkla sakupplysningar om gården där hon är född. "En liten ilning av triumf i henne när de gissar fel, tror fel, när hon vet och de inte vet."

Visst är det synd om henne, och det hade inte behövt förklaras ens så mycket som Karlsson gör. Det finns de som för alltid förblir lite hungriga, som får just så mycket kärlek att de får smak för detta att vara älskad, men inte mera.  Johanna är farfars flicka, han har tålamod med hennes otålighet, han ser henne som speciell och dyrbar. När han dör blir hon osynligare, sjätte barnet i syskonskaran bara, "trulig och sträv i sättet, lätt att förarga" och inte hemskt skicklig på just någonting. Bäst duger hon till att värma upp gammal gröt och att diska, tycker gamlamor på Löfvik där hon tidigt i livet får tjäna som piga. Barnen hon ska sköta där tycker hon inte alls om, de klänger på henne och lillflickan är dessutom ofärdig och klibbig hela ungen.

Lysa i mörkret och vara hård
Det är i skildringen av allt det här oförlösta, trumpna, som Karlsson lyckas skapa något nytt och eget. Först den korthuggna, förfärliga beskrivningen av den olyckshändelse som för alltid skiljer ut Johanna ur det lättsamt levandes skara. Hon vållar det ena barnets död. Av misstag, av nästan medveten oförsiktighet, av ett infall – vi får aldrig veta och Johanna vet det inte själv.  Hon är ju inte den som förklarar sig, och det gör henne svår att känna medlidande med. Desto mera lockande att ordsätta, förstås, för den som har språkklådan.

Sällan får Johanna välja det som händer, inte heller när husbonden ritar sitt bomärke på henne med fingret och viskar "jag gör ingenting som du inte vill". Sedan följer ett helt liv in i hög ålder, alltid frånvänd i trots men hungrig, en pärla som skall "lysa i mörkret och vara hård", vacker för ingens ögon. Karlsson lyckas i långa stycken skapa en fin växling, utåt och inåt och utåt igen, i texten. Johannas hemlighetsfulla känslovärld flyter sammans med skildringarna av arbete, vardag, det materiella livets framfart med födslar, slakt och konkurser.

Mirakelvattnet har sina problem. Händelserna utspelar sig konkret vid olika åländska vatten – prosans Lumparn, Kyrksundet, Lillträsket, Björby träsk och så vidare. Och sen finns legendernas mirakelvatten, i kursiverade stumpar i slutet på en del av kapitlen, och ter sig mera som poetiskt plask än väsentligheter i en prosatext som kunde ha litat mera på sin egen mångtydighet. Karlsson är poet, med tre diktsamlingar bakom sig, så kanske de metafortunga kursivutbrotten haft sin funktion som samlingspunkt för tanken – författarens, dock inte min när jag läser.

Lite överlopps är väl också inlevelsen i svärdottern Idas trängtan i äktenskapet med Johannas son Otto – de engagerar åtminstone inte mig. På det hela taget är romanen något för lång, kanske för att i bakgrunden skymtar verkliga händelser, en stor dokumentär familjesaga som inte ryms här men kanske ville det.

Ändå är det här en delvis riktigt fin roman med ett oemotsägligt tema. Man är den man blir, med möda, bara för att inse att sen tar det slut. Det är "på lek och död, själva livet", och en vacker dag går man ensam i skogen i bara särken och tänker att man är ung fast det inte är sant, och skogen håller sonen på att affära bort. Inte minst den som förgäves försöker förstå sina egna åldrande anförvanter kan behöva tillbringa lite tid nära den här svårförstådda människans ensamhet.