Musikrecension: Lyckat rekviem i musiktemplet
Kanadensaren Gerald Finley har en i sig ypperlig barytonröst, men just i den här repertoaren känns det besvärande att sitta i publiken och spänna sig för hans svenska uttal.
Helsingfors stadsorkester. Dirigent John Storgårds. Gerald Finley, baryton. Tuuli Takala, sopran, Niina Keitel, mezzo, Jussi Myllys, tenor, Mika Kares, bas. Musikhusets kör, instudering Tapani Länsiö. Sibelius–Rautavaara, Rautavaara, Mozart. Musikhuset 30.3.
Förhandsinformationen inför HSO:s stilla veckan-konsert var knapphändig och ännu på tisdagen visste undertecknad inte riktigt vad som stod på menyn. Första intrycket är häpnad när kanadensaren Gerald Finley öppnar munnen och sjunger på tyska. Detta kan inte vara de utlovade Rautavaarasångerna som skrivits på engelska.
Öppningsnumret är i stället samme Rautavaaras In the Stream of Life (I livets älv), som visar sig vara ett arrangemang av sex Sibeliussånger, varav den första är Die stille Stadt och de fem följande skrivna på svenska. Sviten uruppfördes i Bergen för ett drygt år sedan och hördes nu för första gången i Finland.
Finley har en i sig ypperlig och uttrycksfull barytonröst, men just i den här repertoaren kändes det besvärande att med svenska som modersmål sitta i publiken och spänna sig för uttalet. Vissa ord satt perfekt, men alltför ofta var texten svår att uppfatta. I tolkningarna av både Jägargossen och Svarta rosor kunde man dock njuta av både inlevelse och dramatisk nerv. Rautavaaras arrangemang för mindre orkester utan oboer och trumpeter fungerade i sig helt bra.
Men skillnaden var faktiskt inte enorm till Rautavaaras egna sånger och närmare bestämt Rubaijat-sviten. Dikterna från 1000-talet antas ha skrivits av persiske matematikern och poeten Omar Khayyam och har tonsatts av en rad kompositörer, bland dem Hindemith, Penderecki och Bergman. För den som känner de senaste decenniernas Rautavaara finns här mycket som känns bekant, inte minst i den rika orkestersatsen med sina många färggranna och levande element. Flera passager och mellanspel är sköna, men inget explicit fastnar i minnet.
För en stor del av publiken torde Mozarts ökända och mytomspunna Rekviem ha varit dragplåstret, och med tanke på hur ofta man hört verket framfört med amatörkrafter var utförandet i den profana Musikhushelgedomen på anmärkningsvärt hög nivå, inte minst som man hade lyckats engagera en handfull spännande röster. Tuuli Takala är blott 27 år gammal men har en mycket tilltalande sopranröst, och tillsammans med Niina Keitel, Jussi Myllys och Mika Kares formade hon en samstämmig kvartett. Musikhusets kör sjöng alltsammans utantill och slagkraftigt, med beundransvärd renhet och precision. Orkesterns insats på moderna instrument var lovvärd och själv fastnade jag speciellt för dirigenten John Storgårds vackra avslutning av varje fras.