Musikrecension: Intim och expressiv väg till korset
Det finns något sympatiskt chosefritt över gamle Bachräven Seppo Murtos sätt att gestalta den mångfasetterade helheten i Johannespassionen, menar Mats Liljeroos.
Dominante och Sinfonia Lahti i Tempelplatsens kyrka 31.3. Dirigent: Seppo Murto. Solister: Ilona Jokinen, sopran, Jeni Packalén, alt, Jussi Salonen, tenor, Elja Puukko, basbaryton, Esa Ruuttunen, basbaryton.
Fyrtioårsjubilerande Dominante, Aalto-universitetets ypperliga blandade kör, har en fin tradition att framföra Bachs passioner och jubileumsåret till ära bjöd man in långvariga samarbetspartnern Sinfonia Lahti att göra en konsert i Tempelplatsens kyrka innan det i går var dags för den traditionella konserten i Korsets kyrka i Lahtis.
Bachs passioner, det närmaste han kom att skriva operor, kan göras på mångahanda sätt. Själv föredrar jag gosskör förstärkt med äldre röster framom sedvanlig blandad kör, men Dominantes klang är så ungdomligt fräsch och greppet så luftigt och flexibelt att det inte fanns mycket att invända mot den blandade lösningen i den intimt expressiva Johannespassionen.
Mot slutet tröttnade man kanske en aning med en temporärt vacklande renhet som följd, men i det stora hela gjordes såväl de innerliga koralerna som mer spektakulärt uttrycksfulla turbakörerna med en beundransvärd precision och ett äkta känt emotionellt engagemang.
Chosefritt och sympatiskt
Det går förstås att få ut ännu mera av känslomässig substans ur partituret och den affektmässiga skalan kunde ha varit ännu bredare. Samtidigt fanns det något sympatiskt chosefritt över gamle Bachräven Seppo Murtos sätt att gestalta den mångfasetterade helheten och tempobehandlingen kändes genomgående ändamålsenlig och välavvägd.
Solistkvintetten bestod av för ändamålet relativt välfunna röster alltifrån Elja Puukkos lyriska basbaryton och Esa Ruuttunens myndiga Jesus till Ilona Jokinens och Jeni Packaléns välartikulerade damstämmor. Tyske tenoren Tobias Hunger tvingades ge återbud på grund av sjukdom, men Jussi Salonen var en fullgod ersättare och gjorde det nog så krävande evangelistpartiet med smak och finess.
Sinfonia Lahti gjorde i sin tur det kammarmusikaliska orkesterpartiet med ett stundtals avsevärt raffinemang, medan orgelpartiet gav ett klangligt enahanda och emellanåt onödigt dominerande intryck.