Skivrecension: Sensuellt kolorerad sjöjungfru
Helsingfors stadsorkester under John Storgårds. (Ondine)
Alexander Zemlinsky (1871–1942) är ett bra exempel på en tonsättare som är uppmärksammad under sin livstid för att efter sin död sjunka i glömska och senare ånyo lyftas fram. Den unge Zemlinsky imponerade på Brahms med sin första symfoni och klarinettrio, han var Schönbergs enda lärare och gjorde en imponerande karriär som dirigent och pedagog.
Av hans åtta operor har blott två, Eine florentinische Tragödie och Der Zwerg, etablerat sig på den internationella repertoaren. Hans utsökta sånger framförs i viss utsträckning, medan Lyrische Symphonie till Tagores märkliga texter är hans oftast spelade verk.
Den av H C Andersen inspirerade tresatsiga Die Seejungfrau, färdigställd 1903 och uruppförd två år senare vid samma konsert som Schönbergs Pelléas och Mélisande, låg efter några tidiga framföranden bortglömd till 1984, men har därefter etablerat sig som ett av Zemlinskys populäraste stycken med till dags dato uppemot tio skivinspelningar.
Och det är inte svårt att förstå. Den strausskt opulenta, sensuellt kolorerade orkestersatsen är rätt oemotståndlig och även om Zemlinskys melodik inte har riktigt samma sug som den unge Schönbergs, som tonspråket i mångt och mycket minner om, känns tilltalet både fängslande och minnesvärt.
Världspremiärinspelningar
Zemlinsky hade på 20-talet kommit till vägs ände med sin extravaganta senromantik och lade sig i stället till med ett slags melodiös nyklassicism med influenser från bland annat Korngold, Weill, Martinu, Poulenc och Hindemith. Den spirituella Sinfoniettan (1934) är ett lysande exempel härpå, samtidigt som musiken inte gärna kunde vara skriven av någon annan.
Det finns en handfull skivdokumentationer av just den här verkkombinationen, men i sin febrila jakt på världspremiärinspelningar sticker Ondine ändå ut. Die Seejungfrau görs nu i en version, där Antony Beaumont återbördat fem minuter som Zemlinsky klippte bort från andra satsen innan urpremiären, medan sinfoniettan hörs i en kammarorkesterversion signerad Roland Freisitzer.
Det här är en repertoar som sitter som hand i handske för John Storgårds och HSO och man står för ett genomgående gediget jobb. Speciellt läckert klingar man i Die Seejungfrau, där Storgårds tycks ha en kristallklar uppfattning av helhetsdramaturgin. Sinfoniettan görs med espri och raffinemang men nog hade jag, trots att arrangemanget fungerar som smort, föredragit originalversionen.