Teologisk thriller som inte klaffar
Lilla Teaterns Gå på vatten är ställvis en ofrivillig parodi.
Text, regi: Bengt Ahlfors. Scenografi, dräkter: Ralf Forsström. Ljus: Jan-Erik Pihlström. Ljus: Antero Mansikka. Smink, peruk: Jutta Kainulainen. På scenen: Pia Runnakko, Sampo Sarkola.
Premiär på Lilla Teatern 26.3.
Det vankas val i Bengt Ahlfors nya pjäs Gå på vatten. Inte riksdagsval, utan biskopsval.
Pia Runnakko spelar den karismatiska kandidaten Marion, en svart häst som med sin värdeliberala linje ska utmana konservative kandidaten Tengström. ”Det blir ett riktigt linjeval”, konstaterar hon.
Vi möter henne i kyrkan – en mexitegelsal med en trovärdig, dyster 70-talsestetik, som Ralf Forsström finurligt fångat.
Hit kommer reportern Tord (Sampo Sarkola) för att göra ett personporträtt på Marion inför valet. Intervjun resulterar i en teologisk diskussion, men också i en katt-och-råtta-lek där Tord har en hemlig agenda. Den trevliga, vettiga Marion visar sig nämligen vara pedofil.
Föreställningen, både skriven och regisserad av Ahlfors, tampas med många problem. Delvis lider pjäsen av trovärdighetsbrist, tekniska detaljer som helt enkelt gör dramat ologiskt. Varför skulle reportern göra ett kandidatporträtt inför biskopsvalet samma kväll som valet avgörs, men innan han har resultatet?
Det här är kanske en detalj, men den märkliga utgångspunkten gör det svårt för mig att köpa berättelsen.
Kyrkans roll
Bengt Ahlfors hakar på ett aktuellt tema, kyrkans roll i dagens samhälle och den lutherska inriktningens konkurrenskraft jämte andra religioner, men diskussionen håller sig på en allmän, banal nivå med föga överraskande resonemang.
Pedofilimotivet resulterar i genanta repliker som påminner om en klumpig erotisk novell, dessutom görs några förvirrande försök att dra pjäsen mot komedihållet.
De erfarna skådespelarna Pia Runnakko och Sampo Sarkola har den här gången fastnat i manér och ställvis är det som om föreställningen ofrivilligt parodierade sig själv.
Dramaturgiska problem, som en överlång exposition, och en hackig, obeslutsam avslutning, gör att pjäsen inte heller lyckas klaffa som thriller.