Teaterrecension: Stor ömhet och dödligt allvar
Tomas Janssons pjäs Batman bor inte här längre är ett familjedrama som inte letar efter syndabockar.
Regi och scenografi: Paul Olin. I rollerna: Jussi Järvinen, Jerry Wahlforss, Julia Korander, Monica Nyman, Dick Holmström.
Premiär på Åbo svenska teater 26.3.
Ibland måste teater våga vara teater för att nå över scenkanten. Isolera skådespelarna i dödens väntrum och låta ord och kroppar tala för sig själva, utan hjälp av detaljerad scenografi och rekvisita. Just det gör Batman bor inte här längre i andra akten, och det fungerar strålande som komplement till första aktens detaljrika 70-talsestetik med manchesterbyxor, plasttallrikar och murriga färger. Med rockmusiken i fonden bygger Tomas Jansson och Paul Olin ett scenuniversum i brännande bilder som både känns fokuserat och öppet, finlandssvenskt och allmänmänskligt.
Robin (Jussi Järvinen) leker Batman-lekar med pappa (Dick Holmström), när pappa inte är på arbetsresa (läs: hos sin andra familj). Då leker Robin i stället Bruce Springsteen med storebror Johan (finstämt och varmt skildrad av Jerry Wahlforss), ackompanjerade på ishockeyklubba och badmintonracket. Mamma (Monica Nyman) använder sin depression som förhandlingsmedel mot pappans dubbelliv, och Nyman förtjänar en eloge för hur hon med småskaliga medel skapar en ångestspäckad situation där hon manipulerar Robin att vända sig mot sin far, utan att för den skull erbjuda honom ärlighet och trygghet i gengäld.
Robins enda frizon är sommarvänskapen med Johanna (Julia Korander). Deras relation är långt från friktionsfri, och just därför intressant. Den sticker ut som pjäsens brännpunkt, trots att marknadsföringen riktat in sig på att far och son Holmström och Järvinen spelar far och son på riktigt. Koranders Johanna är vass och skör på samma gång, medan Järvinens Robin är en spännande syntes av osäkerhet och integritet.
En av pjäsens finaste scener är när de delar låttexter med varandra: det är ilska, drömmar och djupaste allvar, på ett sätt som visar både ömhet och respekt för tonårstiden. De kämpar båda för att bli subjekt i sina egna liv, trots otacksamma omständigheter, och trots att det ibland leder till handlingar som är destruktiva för dem själva.
Ingen syndabock
Pappan i Holmströms gestaltning ger just ett så ambivalent intryck som behövs för att ge berättelsen nerv. Pjäsen vägrar skickligt att utse en syndabock – om det är pappans otrohet som driver mamman in i depressionen eller depressionen som driver pappan in i otroheten förblir obesvarat.
Ändå finns det något tragikomiskt i att allt handlar om pappan. Det är hans svek som ältas och hans död som bearbetas under hela andra akten. Pappans röst förs fram och vädjar försoning, medan mamman bokstavligen tynar bort, okommenterad och röstlös. Den frånvarande faderns privilegium över moderns är inget pjäsen gör upp med, trots att Jansson genom Johanna tydligt visar att han besitter feministisk kompetens.
Varför Parland?
Där romanversionen av Batman bor inte här längre kändes tunn kommer Janssons språk bättre till sin rätt i munnen på skådespelarna. Med undantag av vissa smörigheter som kunde ha strukits flyter det fantastiskt. I Robins monologer önskar jag rentav att regissören dragit ner på tempot, så formuleringarna fått tid att sjunka in.
Det enda jag inte riktigt förstår är den Henry Parland-deklamerande uteliggaren som Dick Holmström spelar i andra akten. Ska han föreställa marginalens röst i den annars medelklassiga skildringen? Står han för länken till den finlandssvenska litteraturhistorien? Hur som helst känns det onödigt. Korander och Järvinen behöver ingen draghjälp, de gestaltar precis hur angeläget nyskriven finlandssvensk dramatik kan fungera när den får tid och plats att tas på allvar.