Musikrecension: Vem var grevinnan Alexandrine Armfelt?
Det är inte varje dag man får lyssna till musik av en tonsättare som man aldrig hört talas om. Då det dessutom är fråga om en kvinnlig tonsättare med ett släktnamn förknippat med vårt lands historia, blir det ännu intressantare. Vem har hört musik av grevinnan Alexandrine Armfelt?
Musik av Alexandrine Armfelt-Zjeleznova, A Rubinstein, Rimskij-Korsakov, Cui och Balakirev. Aleksandra Huhtala-Labzounov, sopran, Tatjana Vainstein, piano. Arrangör Capital Media, Musikhuset, övningssalen Paavo 27.3.
Alexandrine Armfelts farfarsfar var den berömde Gustav Mauritz Armfelt, hennes farfar var Alexander I:s ministerstatssekreterare för Finlandsärenden och fadern Wladimir tjänade vid Alexander II:s hov. Hon föddes i Åbo 1866 och var verksam i S:t Petersburg till sin död 1933. Hon fick musik undervisning vid Petersburgs konservatorium samt av Anton Rubinstein och hade kontakt med Rimskij-Korsakov, Cui och Balakirev, tre av de fem nyryska kompositörerna.
Det var en briljant idé att plocka fram Armfelts musik ur glömskan. Lätt lär det inte ha varit att hitta hennes kompositioner trots att vissa av dem nog publicerats. Olika sponsorer har hjälpt till och även Alexandrines sonson Vsevolod Osetjkin, som skrivit en hälsning till publiken i Musikhusets övningssal Paavo, där ett flertal medlemmar av den armfeltska släkten hade ställt upp. Den förra delen av konserten bestod av Armfelts sånger, den senare delen av romanser av samtida berömda tonsättare. Så var det bara att jämföra.
De åtta romanser av Armfelt som vi hörde var tilltalande, utsökt melodisk musik skrivna kanske strax före sekelskiftet 1900. Musiken sitter bra i texten och har en innerlig charm. Formellt kan de inte mäta sig med de stora mästarna som vi hörde efter pausen men kommer dem ändå relativt nära. Alexandrine hade en mångsidig språklig begåvning och en musikalitet som klart överträffade societetens privatmusicerande.
Hennes produktion är begränsad, t.ex. ingen orkestermusik, och en del har gått förlorad. Trots kontakter med rätta personer i musikvärlden fick hon som kvinna inga beställningar på större verk och därmed hade hon inte en chans att göra sig gällande utanför salongerna. De två masurkor vi fick höra var just sprakande salongsmusik där pianisten Tatjana Vainstein betonade de virtuosa dragen.
Sopranen och sångpedagogen Aleksandra Huhtala-Labzounov har utbildats vid Mariinskijteatern och vid Sibelius-Akademin. Hon gjorde ett gott arbete tillsammans med sin pianist. Hon sjunger med ett yvigt engagemang och har en riktigt tilltalande klang i mellanläget. I höjden blir rösten smalare med ett tätt vibrato som stör i viss mån och får tonhöjden att vackla. Man hörde ändå gärna på henne tack vare de generösa tolkningarna.
Nyfikenheten kring Alexandrines öde är stor och arrangörerna berättade en del mellan numren. Under revolutionen förlorade hon sina tre barn och sin man som var kosackofficer. Hon miste även sin bostad och levde slutet av sitt liv i största misär. Tänk om det fanns tillräckligt med material för en roman om hennes liv!