Musikrecension: Schubert 187 år senare
Schuberts kompositionskonsert från hans sista levnadsår bjöd på det senaste i musikväg.
Medverkande Risto Kyrö, fortepiano, Aarne Pelkonen, baryton, Katariina Heikkilä, mezzosopran, Simo Mäkinen, tenor, Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch, violin, Susanne Helasvuo, violin, Lilli Maijala, altviolin, Jussi Seppänen, cello, Tommi Hyytinen, valthorn, Kampin Laulu, dir. Kari Turunen. G18 26.3.
Här är ett recept för att ordna konserter för utsålda hus i Helsingfors: Arrangera tillställningen utanför Musikhuset. Engagera en kör, som bjuder in sina nära och kära, samt en rad namnstarka musiker och spirande sångarförmågor som redan upptäckts i professionella cirklar. Involvera vokalmusik, lita på att människor är intresserade av ord, och bygg konserten kring ett superspännande program med riklig variation.
I det här fallet handlade det om en exakt replika av den kompositionskonsert som Schubert (1797–1828) höll ett halvt år före sin död, den enda i sitt slag. Upprepningen ägde rum på dagen 187 år senare, medan originalet ordnades på ettårsdagen av Beethovens död.
Programmet bjöd på det senaste som Schubert hade kläckt i musikväg, bland annat en handfull lieder, första satsen ur hans "nyaste stråkkvartett", som torde ha varit kvartetten i G-dur nr. 15 D 887, samt den massiva trion i Ess-dur D 929, en trio av symfoniska mått, med den andäktiga långsamma satsen, som har tolkats som en direkt bugning mot Beethoven och Eroican, med den tragiska om än hoppfulla melodin.
Kompositionskonserten var för Schubert en framgång om vilken det rapporterades i tyskspråkiga tidningar långt ifrån Wien. Biljettintäkterna uppgick till åttahundra gulden, en ansenlig summa, med vilken Schubert bland annat kunde införskaffa ett Graffortepiano, som han dock snart tvingades sälja på grund av ekonomiska trångmål.
Av liederna hördes Der Kreuzzug, Die Sterne, Der Wanderer an den Mond och Fragment aus dem Aeschylus, av vilka den sistnämnda närmast kunde jämföras med en barockaria med sin dramatiska intensitet. Aarne Pelkonen sjöng samtliga vackert och belevat. Sista sången, Die Allmacht, som prisar Guds storhet i naturen, kräver exceptionell volym och här sjöng Pelkonen mäktigt och myndigt, om än en aning oslipat.
Auf dem Strom, som under originalkonserten framfördes av juristen och erkända Schuberttolkaren Ludwig Tietze, sjöngs nu av Simo Mäkinen, vars ljust lyriska och intensivt vibrerande tenorstämma fogades ihop med Tommi Hyytinens wienerhorn. Helt tydligt var Schubert inspirerad att skriva så lågt som möjligt för ventilhornet, som var sista skriket på hans tid, men helt förtrogen med instrumentet var han knappast.
Stråkkvartetten med Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch som primas spelade kvartettsatsen med hetta och intensitet, även om renheten led mer än lovligt. I Ess-durtrion kom Kaakinen-Pilchs fina violinspel mera till sin rätt med Jussi Seppänen på cello och Risto Kyrö vid fortepianot.
Som socker på bottnen hördes Ständchen D 920 med Katariina Heikkilä som välsjungande solist med Kampin Laulus skönsjungande damer, samt den inte helt lätta Schlachtgesang D 912 med Kampin Laulus herrar uppdelade i en dubbelkör i färd med att tolka Klopstocks krigiska text.
Risto Kyrö hade sammanställt ett föredömligt tjockt programblad och spelade själv förtjänstfullt kvällen igenom vid fortepianot. Därmed fullbordade han sista konserten i sitt nog så intressanta doktorsprojekt om Schuberts sista levnadsår.