Ett kvartssekel av scenografi
Boken om scenografen Erik Salvesen är visuellt tilltalande men som textbygge mindre övertygande.
Schildts & Söderströms, 2015.
Den som följt med finlandssvensk teater under det senaste decenniet lär inte ha undgått namnet Erik Salvesen. Särskilt inte om man suttit i Svenska Teaterns salong där allt från Pippi Långstrumps Villa Villekulla till Anton Tjechovs symbolspäckade körsbärsträdgård konkretiserats av Salvesen.
Men då scenografi i allmänhet inte har samma synliga plats i offentligheten som till exempel text och regi, är populärt skriven litteratur om scenografi oerhört välkommen. Boken om Måns Hedström från 2007 är ett praktexempel på ett lyckat alster i genren.
Och nu, lämpligt till Erik Salvesens 25-årsjubileum som scenograf, kommer boken Skenographia och en utställning på Teatermuseet i Kabelfabriken.
Skenographia, sammanställd av Jan Nåls, är en kaffebordsbok sprängfylld med bilder på fantasifulla scenografier och roliga skisser. Just skisserna har en förmåga att illustrera den kreativa processen – på ett infoblad till personalen på Svenska Teatern, där Salvesen är anställd, har en teckning av scenografin till Viirus Hjortkungen vuxit fram. Någon sida senare ser vi den fullfjädrade scenbilden veckla ut sig i Kalvholmens rostiga oljetank.
För mig är scenografin till Shakespeares En midsommarnattsdröm den mest minnesvärda. I den trotsar Salvesen den romantiska bilden av älvornas skog och serverar publiken en metallisk, blänkande miljö, där trädstammarna förvandlats till spegelglas.
Vacklande textbygge
Boken om Erik Salvesen är visuellt rätt rik, om än rörig, men som textbygge inte lika ambitiös.
Salvesen själv inleder med en beskrivning av sitt intuitiva arbete i ganska allmänna ordalag, visserligen med exempel, men som läsare förbereder jag mig på att efter inledningen grotta ner mig i allt vad scenografi och kostymdesign heter, med nedslag i scenografens största produktioner.
Bilderna från produktionerna på Viirus, Svenska Teatern och Västra Nylands Folkhögskolas teaterlinje finns med men inte de fylliga texterna. Inte de härligt nördiga detaljer som jag längtar efter. Fotografierna saknar dessutom förklarande och fördjupande bildtexter.
I Jan Nåls avslutande intervju, som mest påminner om en längre tidningsartikel, blottas visserligen ett spännande livsöde, en osannolik överlevnadsberättelse, men också här får det scenografiska arbetet en sekundär roll.
Kollegerna berättar
Olika kolleger skildrar sina möten med Erik Salvesen i texter författade av dem själva. En del av dem är allmänt filosoferande till karaktären och därför är det framför allt Ulrika Bengts och Bengt Ahlfors bidrag som ger kött på benen.
Bengt Ahlfors börjar med att ge en tillbakablick på scenografitraditionen som den såg ut när han själv började på teatern. ”Om Tjechov i sina anvisningar hade skrivit att de fyra akterna i Körsbärsträdgården utspelar sig på fyra olika platser, så byggde man lydigt fyra olika dekorer”.
Ahlfors fortsätter med att beskriva sitt samarbete med Salvesen kring föreställningen Aska och akvavit, där scenografen drog naturalismen till sin spets och skapade ett så verklighetstroget scenrum att det till och med försågs med elektriska ledningar och kontakter. ”Jag tyckte om hans sensibla pedanteri”, konstaterar Ahlfors.
Ulrika Bengts minns i sin tur samarbetet kring föreställningen Blue Room på Viirus dåvarande scen på Råholmen. Regissören inspireras av miljön ”patinan, betongen, mössen som försynt sticker upp sina nosar på de mest oväntade ställen”. Engagerande beskriver hon sin egen, inte alldeles lätta, process med David Hares text, och arbetet med Salvesen som inte resulterade i ett blått rum och den naturalism som hon ursprungligen planerat, utan i en helvit scenografi med spännande spelplatser och strukturer, ”en postmodern klassicism”.
Kärnfull är också bilden Joachim Groth målar fram av scenografen som en frank yrkesman med hög svansföring i ett utdrag ur en (ofärdig) roman han skrev på medan han och Salvesen arbetade med Intermezzo på Johannis på Svenska Teatern 2002. I texten möter vi scenografen ”Sjölund” som med sin scenografi vill utmana regissören. ”Förlåt nu att jag säger det, men jag har reagerat för det i dina produktioner, att de är ofta visuellt ganska platta. Du använder dig inte av rummet.”
Vissa bidrag ger alltså ledtrådar och intressanta inblickar i arbetet, men någon stark helhet skapas inte i textväg. Bokmakarna hade gärna fått lita på att scenografi inte bara ger vackra bilder. Välartikulerad bjuder den konstnärliga processen nämligen på spännande läsning.