Äcklig, nostalgisk enhetskultur
Lauri Maijala rotar bland kollektiva minnen i Kom-teaterns träffsäkra nostalgitripp Sattumia.
Regi, dramatisering: Lauri Maijala. Scenografi: Janne Vasama. Kostym: Niina Pasanen. Ljus: Kari Vehkonen, Max Wikström. Mask: Leila Mäkynen. Ljud: Jani Rapo. På scenen: Laura Malmivaara, Vilma Melasniemi, Eeva Soivio, Arttu Kapulainen, Niko Saarela, Pekka Valkeejärvi. Premiär på Kom-teatern 25.3.
Rundradions tv-teater och barnprogram från 80-talet. Rasistiska, sexistiska tv-sketcher som höjden av finländsk humor. Lottosignaturen.
I sin nya föreställning Sattumia (ung. tillfälligheter, händelser) driver Lauri Maijala med finländsk enhetskultur från 70- och 80-talet, en tid då det ännu bara fanns två tv-kanaler (tre från och med 1986) och programmen därmed kunde höja sig till kollektivt delade upplevelser. Just därför lyckas Maijala röra om inombords, äckla, roa, verkligen komma åt sin publik. Tonerna från Lottosignaturen har samma funktion som Prousts madeleinekaka – den förmår kasta en brutalt tillbaka i tiden.
Föreställningen befinner sig med andra ord på samma territorium som Maksim Komaros Camping 3 från tidigare i vår, som också undersökte hatkärleken till enhetskulturen.
Sovjetskräck
Titelns Sattumia kommer från en samling med Sovjetförfattaren Daniil Charms kortnoveller. Texterna används ibland i sin helhet, ibland som fragment eller tematisk språngbräda. Charms (1905–1942) rör sig inom absurdismen, berättelserna är totalt ologiska och oerhört våldsamma – över fyrtio personer hinner dö när föreställningen är slut.
Under den nyktert makabra ytan pyr ångesten, skräcken i det sovjetiska samhället (Charms själv dog i fängelse). Frasen ”Så var det på Sovjettiden” upprepas gång på gång på scenen och syftar både på underliggande våld och på den svunna homogena kultur som föreställningen gottar sig i. Men likväl ekar våra dagars fascistiska tendenser på scenen.
Framför allt lyckas Maijala, scenografen Janne Vasama och kostymören Nina Pasanen på ett fascinerande sätt skapa en precis tidskänsla. Den visar både charmen och absurditeten hos kläderna, estetiken och etoset. Det blir tillbakablickar till psykedeliska barnprogram och låg sketchhumor som Pulttibois och brittiska Benny Hill.
Särskilt läcker och hemsk är berättelsen om ”en vanlig professorsfru” (Vilma Melasniemi) som av olyckliga omständigheter hamnar på mentalsjukhus. Den ljusblå John Blund-figuren (Arttu Kapulainen) som tar makten över henne, den dystra tantdockan i slutet, berättarrösten som lugnt lägger ut sensmoralen (som inte finns!) skapar en makalös stämning som tränger sig djupt in i gammal rundradioestetik och barndomens allra tidigaste tv-minnen.
Magsjuk ensemble
Mycket är riktigt äckligt i Maijalas värld och grotesken kulminerar i en hommage till filmklassikern Trollkarlen från Oz där ensemblen i de karakteristiska technicolor-färgade kostymerna drabbas av magsjuka.
Men Maijala, teaterns guldgosse, tenderar ibland att samla på sig manér, till exempel börjar de huvudlösa våldsscenerna kännas mer än bekanta, och därmed tappar de en del av sin effekt. Även om han än en gång lyckas med konststycket att väva in samhällsanalys i underhållning går analysen inte riktigt hela vägen ut.
Skådespelarna gör prima komedi, bland andra Vilma Melasniemi som parodierar 70-talets politiska sångtradition i ett nummer som antagligen fullt medvetet styr tankarna till mamma Kristiina Halkola. Eeva Soivio som kuslig buktalande babydocka och Arttu Kapulainen som mallig skådespelare är också höjdpunkter.
Ljudbilden är detaljerad, ibland hårresande effektfull. Musiken som rymmer allt från psytrance till klämkäcka tv-melodier förser scenerna med ytterligare associationsytor. Överlag har Maijala skapat ett snyggt rytmiserat paket som rymmer både högt och en rejäl portion lågt.