Musikrecension: En stor röst fyllde en stor sal
UMO chansade och fyllde kulturhuset med hjälp av sångaren Gregory Porter. Stämningen var som på en rockkonsert; stora applåder och andra ljud från bänkraderna hör till då över 1 400 personer diggar.
Kulturhuset 25.3.
Gregory Porters karriär har haft ett stort lyft under de senaste åren. Om något år kan han vara helt enkelt för dyr. Han har förutsättningar till att bli hur stor som helst, åtminstone om man vill tro att röstresurser och talang spelar en roll i dagens musikvärld.
Den år 1971 födde Porter, som gjorde sin första skiva först som 39-åring, bjöd mest på egen musik från sina tre album.
Det finns kraft bakom rösten och spännvidden är stor. I de lägre registren har hans stämma stor värme, medan de högre tonerna var ganska skarpa. Det kan också bero på salen, som inte är stadens bästa om heller inte den sämsta.
Porter arbetade med långa legatolinjer, vilket gjorde att uttrycket inte blev så utpräglat rytmiskt. Han kryddade emellertid vissa sånger genom att inflika några toner långa scatfillar.
Tonträffning och renhet (som inte saknades här) i all sin ära, men något av det finaste med Porter är att han inte är belastad av klichéer. Han stil var fri från Wonder-melismer, Sinatra-förskjutningar och Holiday-böjningar. Sångaren har nämnt Nat King Cole som en stor inspiration, men på grund av det helt olika röstvirket kommer man inte direkt att tänka på Kung Cole. Joe Williams ligger då närmare gällande klang, men inte vad beträffar rytmik. Porter avslutade dock kvällen med Mona Lisa a cappella.
Porters sånger var av varierande intresse. Illusion som framfördes som duett med dirigenten Kirmo Lintinen vid flygeln påminde om Wonders ballader från 70-talet med samma koncept. Gospelrötter hördes bland annat i Liquid Spirit, med handklapp från publiken och, trots det, ett bra groove från orkestern. Lintinens kvartackordbaserade solospel stödde inte konceptet. Det hade kanske varit bättre att gå mot rejäla 7#9-ackord och bluesskala här, i stället för McCoy Tyner-stuket. Men i Mother’s Song, som även gick mot gospelhåll lät pianosolot naturligare och mer jordnära. Mikko Pettinen byggde med skicklig dramatik sitt trumpetsolo i stycket som Porter skrivit med sin mor i åtanke.
Mikko Hassinen hade arrangerat fyra av sångerna för storband, bland annat den piggt pulserande On My Way To Harlem. Storbandet användes inte hela tiden fullt ut, vilket inte heller skulle ha passat i vissa av de flatare poplåtarna. Men i jazzvalsen Real Good Hands hördes fulla storbandsklanger och fina solon av Jouni Järvelä (altsax) och Tero Saarti (trumpet). I de flesta styckena ingick längre, eller oftare, kortare solon. Tenoristerna Olli Ojajärvi och Teemu Salminen bjöd på smakfulla, tämligen fåordiga slingor.
Logistiken fungerar mindre bra i Kulturhuset, kön till garderoben var lång och långsam. Till en början var det bara två personer som betjänade i den ena ändan av den breda garderoben.