Musikrecension: Från högbarock till gryende klassicism
Dirigent: Edward Ananian-Cooper. Solister: Iida Antola, sopran, Monica Groop, mezzo, Jussi Salonen, tenor, Juha Kotilainen, basbaryton. Händel, Haydn. Gamla kyrkan 22.3.
Vad är väl naturligare än att de finlandssvenska, huvudstadsbaserade ensemblerna Jubilate och Wegelius kammarstråkar samarbetar? Ju oftare desto bättre, inte minst när slutresultatet är så tillfredsställande som i Gamla kyrkan i söndags.
Jubilatedirigenten Edward Ananian-Cooper hade sammanställt ett idémässigt och dramaturgiskt välfungerande sakralt program, som på ett intressant sätt slog en bro från karmelitvesperns värld till den traditionella mässtonsättningen och från högbarocken till den gryende klassicismen.
Haydns Missa in Angustiis (Mässa i svåra tider, 1798) brukar benämnas Nelsonmässan, men de facto hade Haydn ingen aning om att Nelson besegrat Napoleon vid Nilen förrän dagarna kring uruppförandet.
Inte för att det spelar någon roll. Det är den sannolikt populäraste av Haydns sex mästerliga sena mässor och får sin speciella klangmässiga karaktär av att den, av krigsekonomiska orsaker, är skriven för en reducerad instrumentalensemble om stråkar, trumpeter, orgel och pukor.
Den 42 år tidigare skrivna Salve Regina är i sin tur en lika effektiv som charmig tonsättning av den kända 1000-talsantifonen, som får en musikalisk gestalt som på ett spännande sätt balanserar mellan den galanta stilen och det som komma skall.
Händels i Rom 1706 komponerade Te decus virgineum respektive Nisi Dominus anslog i sin tur omedelbart en lämplig ton för hela konserten och lät redan ana en del av vad som komma skulle hos operamästaren Händel.
Sagolik sopran
Högklassiga framföranden av denna typs repertoar är tack vare ensembler som Helsingfors barockorkester och Finländska barockorkestern inte mera någon sällsynthet hos oss och även om kvällens ensembler, av naturliga orsaker, inte kom upp till den nivån behövde man inte skämmas för sin insats.
Jubilate tycks må bra under sin nuvarande dirigent, som höll hela apparaten säkert i sin hand, och sången klingade mestadels fräscht och precist. Den 14 musiker starka stråkensemblen jobbade bra, men var kanske i minsta laget och de smärre skavankerna i samspel och precision kom onödigt tydligt i dagen.
Solistkvartetten kändes på många sätt optimalt sammansatt. Monica Groop vet allt man kan veta om den här estetiken, Juha Kotilainens myndiga basbaryton gav stadga åt det hela, medan Jussi Salonens superlyriska tenor smälte fint in i helheten.
Det största utropstecknet var ändå unga Iida Antola – förutom sångerska även pianist och kördirigent – som med sin sagolikt vackert klingande sopran satte en alldeles speciell guldkant på såväl Salve Regina som Nelsonmässan.
Publicerad i HBL 24.3.