Skivrecension: Nästan komplett för blandad kör
Estniska filharmoniska kammarkören sjunger föredömligt rent, men Mats Liljeroos efterlyser mer värme och känslomässig intensitet på skivan med Sibelius verk för blandad kör.
Estniska filharmoniska kammarkören under Heikki Seppänen. Jenny Carlstedt, mezzo, Arttu Kataja, baryton, Tuomas Katajala, tenor, Folke Gräsbeck, piano, harmonium. (Ondine 2 CD)
Sibelius skrev för kör under hela sin karriär. De första verken tillkom under studietiden och det sista arrangemanget av den älskade Julvisa så sent som 1954. Manskör var den populäraste körgenren kring sekelskiftet, och liksom Palmgren, Madetoja och Kuula försåg Sibelius kontinuerligt de finländska manskörerna med efterlängtat nytt stoff.
Den blandade körens position var med andra ord mindre central än den sedermera skulle bli och flera av Sibelius mest kända kompositioner för blandad kör är även arrangemang av manskörsverk – bland dem till exempel fyra av de ikoniska sex sångerna opus 18 samt Rakastava.
Tapiola kammarkör har gjort en utmärkt, så gott som komplett Finlandiainspelning av den blandade repertoaren, men när Ondine nu ger ut den ”kompletta produktionen för blandad kör” är den naturligaste referenspunkten ändå körboxen (nr 11) i BIS:s helhetsutgåva av Sibelius verk.
Okonstlad emotionalitet
Renommerade Estniska filharmoniska kammarkören gör som väntat ett högklassigt jobb under Heikki Seppänens målmedvetna ledning, men även om BIS-skivans Jubilate och Dominante i tekniskt hänseende inte helt och hållet kan mäta sig med kollegerna i söder har man fördelen av en mer ändamålsenlig ljudbild och, ställvis, mer förståelsefulla tolkningar.
Seppänen är föredömligt noga med renhet och frasering, men håller sig genomgående med snabba tempon och en nära nog överdrivet okonstlad emotionell gestaltning, något som stundom kan kännas fräscht men inte sällan leder till att helhetsintrycket ger ett stressigt, snudd på oengagerat intryck.
Så exempelvis sluttakterna i Sydämeni laulu, som kan göras med så oändligt mycket mer berörande känslomässig intensitet. Kören får heller inte många tillfällen att demonstrera sin vida dynamiska skala och när soundet dessutom är rätt mellanregisterkoncentrerat – till skillnad från BIS:s varmare och mer atmosfäriska ljudbild – blir helhetsintrycket aningen enahanda.
Snårig produktion
Det är sannerligen inte det lättaste att få ett helhetsgrepp om Sibelius snåriga körproduktion med sina talrika alternativa arrangemang och versioner och gränsen för vad som bör räknas till den ena eller andra genren kan stundtals tyckas ritad i sand.
Ett frågetecken får även ristas för Ondines repertoarval. Man har, av någon anledning, tagit med några barn- och damkörsverk – bland dem Kansankoululaisten marssi och Kantat till ord av W. von Konow – medan ett par sånger för blandad kör, den tidiga Upp genom luften samt Partiolaisten marssi, lyser med sin frånvaro.
Bland juvenalian märks speciellt den stämningsfulla Ensam i dunkla skogarnas famn, medan man i några tidiga verk helt sonika utelämnar flera verser. Mina personliga favoriter är de två, intressant nog omedelbart efter varandra tillkomna, väsensskilda tonsättningarna av Nils Wasastjernas Den 25 oktober 1902. Till Thérèse Hahl. Sibelius föredrog den första, etablerade versionen; själv håller jag på den andra.
Jenny Carlstedt och Arttu Kataja är utmärkta solister i Rakastava respektive sångerna ur 1897 års promotionskantat och Folke Gräsbeck medverkar på piano och harmonium i de charmiga Piae Cantiones-arrangemangen Carminalia samt de enkla Three Songs for American Schools. Utgåvan är på det hela taget ett värdefullt tillskott till katalogen, men BIS-inspelningarna har ändå toppprioritet.