Skivrecension: Drömlik korsning av genrer
När dessa tre slår sina kloka huvuden ihop kan man vänta sig något utöver det sedvanliga.
(Enja)
Trion Tenors Of Kalma består av Jimi Tenor, Kalle Kalima och Joonas Riippa. Mångsysslaren och multiinstrumentalisten Tenor (Lassi Lehto) har verkat största delen av sin karriär utomlands, bland annat i Berlin, New York och London. Gitarristen Kalima har i många år haft Berlin som bas. Joonas Riippa har sedan länge trummat sig fram, både i traditionellare och friare stil, i landets främsta led av batterister.
När dessa tre slår sina kloka huvuden ihop kan man vänta sig något utöver det sedvanliga. Det är varken normjazz eller dito pop på skivan Electric Willow. För en stund går tankarna till psykedelisk pop från 70-talet medan det senare kan låta som frijazz eller Sun Ras rymdjazz. Tidig elektronika av typ Kraftwerk kan man även inbilla sig höra. Men framför allt låter trion som inget annat än sig själv.
Skivans dryga 51 minuter verkar förflyta i ett så kallat huj. Den första gången lyssnade jag igenom skivan tre gånger i rad. Sedan dess har det blivit fler doser av denna tidvis sträva, tidvis drömska, beroendeframkallande ljudvärld.
Liksom i många goda saker är huvudingredienserna få; över Riippas slagverk hörs Tenors klaviaturer med emfas på charmigt bedagade raka orgelklanger och lika gammaldags syntljud samt Kalimas sträva men ombytliga elgitarrer. Detta kryddas med annat lika tidlöst som saxofon, flöjt och sång. Också sången fungerar mera som krydda och stämningssättare, även om självaste Farao Akhenaton finns med bland lyrikerna.
Gilgames har ett hypnotiskt och medryckande groove som för tankarna till de tider då Miles Davis mest lutade över en Yamahaorgel. Över den rentav dansanta stommen bjuder på Tenor (tenorsax) och Kalima på spirituellt solospel. Också Go-go-go inbjuder till rörelse, även om både melodin och ackorden som går mot klusterform är allt annat än vanlig pop. Skivan inleds med ännu fler kluster i Can We Yes! Även sakliga scifiljud från gångna årtionden förekommer här. Den korta 100 Ufoa Suomesta är mer naturnära än titeln anger. Men det var mest i kärrmark vid skogsbrynet man brukade skönja flygande tefat eller rymdmän i fosforglänsande dräkter, ännu så sent som på 70-talet.
Det finns mycket mera att upptäcka på denna skiva, som säkert finns med bland en handfull skivor då man nästa höst börjar fundera över årets bästa. Detta oberoende av genre.