Skivrecension: Tidlös teaterhiphop
(Aftermath/Universal)
Vill man hålla sig relevant inom hiphopgenren borde man förstå vikten av att uppdatera sitt sound. Det har Kendrick Lamar gjort på sitt andra album To Pimp a Butterfly. De sedvanliga synttrummorna och tunga basgångarna blandas nu med klarinetter och James Brown-funk, pepprat med Black Power-retorik.
Influenser av det förflutna är ett gammalt trick inom hiphop, men Lamars hektiska rapstil passar till stökigt jazztempo. Det liknar tidvis en radiopjäs när han förställer sin nasala röst för att glida mellan vitt skilda teman. Höjdpunkten King Kunta utstrålar smittsam självsäkerhet medan spåret U dryper av självförakt.
Albumet avslutas med en frågestund mellan Kendrick Lamar och den bortgångne hiphoplegenden Tupac Shakur, vars svar består av gamla intervjuklipp. En arrogant idé med tanke på Shakurs status, men här känns det bara naturligt. Båda är västkustpoeter som lyckats fånga den stora massans uppmärksamhet, men samtidigt fasat för att krossas under pressen.