Musikrecension: Som en rak höger i solarplexus
Music Aeterna är ett namn att lägga på minnet och väl värda att höra om de kommer till Finland på nytt.
Dirigent Teodor Currentzis. Prokofjev: Romeo och Julia. Helsingfors festspel, Musikhuset 21.3.
Under de senaste elva åren har ryska Music Aeterna-orkestern och grundaren Teodor Currentzis i olika sammanhang förts fram som den klassiska musikens förnyare, alternativt enfants terribles. I tidningsartiklar har man kunnat läsa om hur greken Currentzis vill rasera normer och konventioner och om hur fackföreningar främst tjänar till att passivera orkestermusiker (se t.ex. HS 15.3). Spela borde man ju av hjärtats lust!
De rabulistiska teserna kan lätt avfärdas som mediejippon, alternativt försök att uppfinna hjulet på nytt, men av konserten på Musikhuset att döma verkade det som att orkesterns varande handlar om något annat, något mera.
Music Aeterna grundades 2004 i Novosibirsk, där Currentzis var chefsdirigent på operan, och sedan några år tillbaka verkar man i Perm, tvåtusen kilometer västerut, på denna sida om Uralbergen. Orkestern spelar både opera och konserter och har prisats bland annat för inspelningarna av Mozart på periodinstrument.
Den kanske tydligaste skillnaden till alla konventionella symfoniorkestrar är att (nästan) alla orkestermedlemmar spelar stående. Det finns otaliga välspelande sittande orkestrar, men den goda hållningen hos det här gänget ger dem extra råg i ryggen redan från första ton. Volymen är överrumplande.
På programmet står endast Prokofjevs Romeo och Julia, denna helkvällsbalett med musik som är så mycket bättre än vilken dussinbalett som helst. Den hjärtskärande illustrationen av de två älskandes kamp, och skildringen av de rivaliserande släkternas strider, är bekant från de otaliga orkestersviter som sammanställts av musiken tidigare. Men för en gångs skull hörs baletten i sin helhet med alla 52 scener, något som blottlägger genialiteten och styrkan i tonsättarens dramaturgiska design.
Och visst spelar orkestern skickligt, rytmiskt, rent och med tydliga, rentav karikerade karaktärer. Energinivån är hög och sammanhållningen stark när de enskilda instrumentgrupperna agerar som kollektiv. Teodor Currentzis har också en viss sex appeal, även om dirigerandet inte kan betecknas som renlärigt. Snarare än att slå takten fokuserar han på teatrala gester och att kommunicera extrema karaktärer.
Trots att många av musikerna är ypperliga, kommer jag kanske inte att minnas konserten i första hand för de tekniska prestationerna, utan för den attityd och mentalitet som man kommunicerat. Hela konceptet Music Aeterna tycks handla om nyanserna, samstämmigheten, energin och slagkraften som föds ur det gemensamma skapandet. Musiken kom från hjärtat och med en kraft som närmast var att jämföra med ett slag i solarplexus.
Music Aeterna är ett namn att lägga på minnet och väl värda att höra om de kommer till Finland på nytt.