När Måsen flyger högt och lågt
Måsen är en periodare på Teater Universum. Ena stunden melodramatisk och texttung, andra stunden läcker och lekfull.
Text: Anton Tjechov. Övers.: Lars Kleberg. Regi: Åsa Salvesen. Scenografi, dräkter: Erik Salvesen. Ljus: Alexander Salvesen. Musik: Ville Hukkinen.
På scenen: Max Bremer, Jon Henriksen, Sam Huber, Niklas Häggblom, Fred Negendanck, Åsa Nybo, Kati Outinen, Tom Rejström, Martina Roos, Sara Soulié, Tove Qvickström.
Teater Mars och Ozonteaterns premiär på Universum 20.3.
Den unge regissören Treplev (Jon Henriksen) har klätt scenen i vit presenning och krönt den med en stor, otymplig byggställning. Vid den står hans nyförvärv, den aspirerande skådespelaren Nina (Sara Soulié), som skriker ut sina repliker med en öronbedövande volym. Publiken som bevittnar det bråkiga spektaklet är inte speciellt road, särskilt inte Treplevs mamma, Arkadina (Martina Roos) som är en gamla gardets teaterdiva, med helt en annan uppfattning om god scenkonst.
Åsa Salvesen läser Måsen med fokus på generationer. Här finns föräldrarna som gör misstag, barnen som ärver dem och sedan upprepar dem. Kan någon bryta sig loss från den onda spiralen och hitta ett mål i livet?
Tjechovs pjäs handlar också om konstnärsrollen och konsten – varje gestalt har en relation till den. Konstdiskussionen hettar till i en generationernas kamp om vem som sitter inne med den "riktiga" synen. Ska det vara djärva formexperiment à la Treplev, eller banala, men ack så populära noveller, som Arkadinas pojkvän, pilsnerpoeten Trigorin (Niklas Häggblom) på löpande band producerar i sitt skrivhäfte? Vem vet bäst, nestor eller novis?
Generationsmarkörerna förmedlas utåt: Masja (Tove Qvickström) är emo, Medvedenko (Tom Rejström) brunbränd sportfåne och Nina är en glassig "it-girl" som flörtar in sig hos den medelålderskrisande Trigorin. Erik Salvesens kostymer understryker finurligt de sociala koder som hör varje figur till, till exempel Polinas (Åsa Nybo) lite smaklösa pumautstyrsel.
Föreställningen fungerar också bäst när spelet överdrivs, slår sig loss ordentligt och associationerna får flöda fritt. När Ninas kinder glöder av insikten att hon faktiskt kan komma upp sig, kanske bli lika känd som Arkadina, är hon – Sara Soulié – alldeles underbar.
Ojämn föreställning
Men Teater Mars och Ozonteaterns Måsen är ojämn, särskilt mot slutet när den nyssnämnda lättheten byts ut mot en textung, energisnål, ibland nästan pinsamt melodramatisk läsning. Åsa Salvesens regi är obeslutsam och det smittar av sig på skådespelarna som går in i rollerna på väldigt olika sätt, nästan så att de skaver mot varandra. Ställvis är det som att se olika föreställningar på samma scen.
Det betyder inte att det skulle saknas lyckade rolltolkningar. Kati Outinen kastar sig med hull och hår in i den sjuke Sorins roll – hon förkroppsligar sjukdom och skröplighet. Outinen gör ett precist jobb och lyckas trollbinda publiken varje gång hon står på scenen.
Sam Huber briljerar i sin biroll, en karikerad whitetrash-version av förvaltaren Sjamrajev. Max Bremer är mysig som småborgerlig skeppare tillika provinsialläkare, medan Tom Rejström i vindtäta träningskläder berör som tragikomisk underhuggare. Fred Negendanck lyckas binda ihop scenerna med sitt ordlösa lugn i rollen som betjänten Jakov.
Favoritscenen infaller under andra akten när ett bländande solljus dränker scenen, och varats olidliga lätthet konkretiseras av de slöa, självupptagna typerna som jäser i trädgårdsmöblemanget på något som ser ut som en korsning mellan playa och badmintonplan. Den här läckra, lekfulla Tjechovläsningen hade gärna fått fortsätta föreställningen ut.