Musikrecension: Spontant humoristiska musikaliska jokrar
Det börjar bli smått tjatigt att ständigt höja Jukka Tiensuu till skyarna i dessa spalter, men vad göra när mannen envisas med att ständigt ömsa skin?, skriver Mats Liljeroos.
Helsingfors stadsorkester i Musikhuset 20.3. Dirigent: Susanna Mälkki. Solist: Veli Kujala, kvarttonstegsdragspel. Sibelius, Tiensuu, Strauss.
Det hör sannerligen inte till vanligheterna att publiken brister ut i skratt under framförandet av ett nytt konstmusikstycke. För Jukka Tiensuu tycks dock allt vara möjligt. Som att integrera en rationellt strukturerad modernism med ett spontant improvisatoriskt tilltal av ett uttrycksmässigt slag som får till och med den mest popimpregnerade trendnisse och förstockade bakdantare att lystra.
Det börjar bli smått tjatigt att jämt och ständigt höja Tiensuu till skyarna i dessa spalter, men vad göra när mannen envisas med att ständigt ömsa estetiskt skin och förbluffa även de mest initierade kännarna.
Så även med den i fredags uruppförda konserten för kvarttonstegsdragspel, Anomal Dances, som mutade in nya tiensuuska humoristiska domäner samtidigt som den gav sanslösa virtuosen Veli Kujala ett ypperligt tillfälle att spela ut hela sitt sceniska register.
Fröjd och frenesi
Kujala har självt byggt sitt märkliga bälgaspel, ett av två i världen. En utmaning en musikalisk joker av tiensuusk kaliber bara inte kan ignorera. Tiensuu har specialdesignat en solostämma som pulserar av liv, lust och säregna klanger, som Kujala tog sig an med sällan skådad fröjd och frenesi.
Guldkanten på det hela var dock en stundtals absurt humoristisk instrumentalteater, som Kujala anammade på ett sätt som fick en att gnugga sig i ögonen. Ett inslag, som lätt kunde bli ett självändamål om inte Tiensuus musikaliska tanke vore så bärkraftig och varje yttre gest hade en logisk förankring i partituret.
Den här typens allvarliga spex tycktes tilltala även HSO:s chefdirigent in spe, nutidsmusikexperten Susanna Mälkki, som höll alla de rytmiskt och texturmässigt intrikata trådarna bergsäkert i sin hand och piskade sitt gäng till ett minst sagt inspirerat utförande.
I den övriga repertoaren var musikerna på riktigt på sin mammas gata och man presterade ett klangfullt musicerande i Sibelius tondikt Okeaniderna. Mälkki hade ett naturligt och uttrycksfullt grepp om tonflödena och som ett enda litet minus i protokollet kan anföras att Sibelius här ville ha tubular bells och inte, som i fjärde symfonin, glockenspiel.
Richard Strauss tondikt Also sprach Zarathustra är försedd med musikhistoriens mest spektakulära inledning, men resten delar även Straussfansen. Mälkki hade, av allt att döma, analyserat partituret intill minsta detalj och hennes bergfasta tro på musiken smittade av sig på de alerta musikerna och i förlängningen på publiken.