När Ryssland fallit sönder

En spik rätt in mot den ryska självkänslans ömmaste punkt. En hård, rolig och grotesk framtidsvision. En bok där varje kapitel är en överraskning. En roman där Vladimir Sorokin än en gång visar att han hör till den ryska litteraturens mest egensinniga förnyare.

Detta och lite till är Tellurien, Vladimir Sorokins senaste roman som i dagarna utkommer på svenska i Ben Hellmans innovativa tolkning. Och här är det minsann befogat att genast tala om översättningen. Nästan vart och ett av romanens femtio kapitel har nämligen sin speciella stil, sitt speciella språk.

Jag har läst Tellurien med det ryska originalet intill och häpnat över Hellmans förmåga att kameleontlikt slinka in i Sorokins förklädnader. Sorokin följer nämligen aldrig någon vanlig berättarlunk och här braverar han med sin unika förmåga att parodiera och travestera. Han öser saftiga bitar ur historia och samtid för att sedan krydda dem med en avancerad framtidsteknologi medan språket kastar från gammalryska till dagens grövsta slang.

Moskovien, Tatarien, Tellurien

Så har också Ben Hellman övat sig med allt vi kan läsa av Sorokin på svenska idag. Det började med Blått fett (2001), en rasande uppgörelse med förhärligandet av den ryska litteraturen. Sedan kom Is (2006), första delen av en civilisationskritisk fantasy-trilogi. Den politiska satiren I det heliga Rysslands tjänst (2008) förde ner i den ryska historiens djupaste mörker, groteskt belyst av en avancerad framtida teknologi. Med den vemodigt dystopiska Snöstormen (2014) gjorde Sorokin sedan en överraskande reverens inför sin litterära tradition.

Och nu, trettio år efter debuten, kommer Tellurien som också den markerar ett nytt skede i Vladimir Sorokins författarskap. Det hela tilldrar sig i en inte så avlägsen framtid men världen ser bra annorlunda ut. De stora länderna har upplösts i små, så är till exempel Normandie och Bayern självständiga stater. Och själva Ryssland har fallit sönder i Moskovien, Rjazan, Republiken Ural, Tatarien, Tellurien... Ett gnistrande elakt kapitel handlar om de tre ledarna som besegrade landsdraken Ryssland.

”Den förste av dem, han med pipskägget som ser så listig ut, han upplöste Ryska imperiet, den andre, han som har glasögon och en fläck i pannan, han splittrade Sovjetunionen, och han med den lilla hakan gjorde slut på ett kusligt land som kallades Ryska federationen”.

Och allra tyngst var det för den tredje, Vovotjka. Han gjorde nämligen allt i smyg, offrade både heder och ära, tålde hat och förtal, allt för att kuva monstret och splittra den omänskliga staten Ryssland!

Nyckfullheten som varumärke

Ända sedan perestrojkan har Sorokin varit Rysslands kanske mest kontroversiella författare. Ingen annan har lika konsekvent dekonstruerat de sovjetiska myterna, ingen annan har använt så drastiska metoder i uppgörelsen med sitt lands historia. I en artikel i Die Zeit och DN senaste höst talar han om nyckfullheten som alltid varit Rysslands varumärke, och ”nu vet ingen enda människa i vårt land vad som kommer att hända med henne om en månad, om en vecka, om ett par dagar”.

Det dröjde också länge innan Sorokin fick den minsta erkänsla från de litterära institutionernas håll. Nu har han i varje fall blivit omöjlig att förbigå och i december erhöll Tellurien andra pris i landets största litteraturtävling, Bolsjaja kniga. Sorokin är helt enkelt så briljant i sin samhällssatir, sades det, och dessutom har han än en gång förmått överraska.

Så är också Tellurien en överraskningarnas bok där kapitlen består av fristående mininoveller, sagor, sketcher, brev, monologer, ja ett kapitel fylls av en säregen predikan. Det är intensiva, ofta fragmentariska scener som påminner om att Sorokin även är dramatiker. Det kan vara tempelriddarordens trettonde korsflygning mot det ockuperade Istanbul, det kan vara två vandrare med hundhuvuden som kalasar på en fallen tatarisk krigare i Basjkirien, det kan vara en karneval i Köln där man hämtar sig efter en treårig talibansk ockupation.

Våra drömmar och våra nojor

Det är en splittrad värld där reminiscenser från europeisk medeltid samsas med levande tatueringar, ”smartdon” och talande hologram. Sorokin går upp i varv när han fabulerar och som alltid är han särskilt inspirerad när det gäller fantastiska nya former av narkotika. Här är det undermedlet tellur, det enda förenande elementet i bokens femtio kapitel.

Hela det färgstarka menageriet av människor och djur i olika storlekar och olika kombinationer snurrar kring den svåråtkomliga och dyra tellurspiken. Den som inte dör när spiken slås in i skallen (10 %) får uppleva något oerhört, inte kickar och vanlig eufori utan ett långvarigt, himmelskt rus, en ny värld.

Sorokin driver med våra drömmar och våra nojor, med vår kultur av våld och sex, med vår rädsla för det främmande. Salafister och wahabbiter har skövlat Europa och hotar fortfarande. Kineserna har redan tagit sig så mycket plats, också i språket, att boken avslutas med en ordlista.

Som rysk författare är Sorokin ovanlig genom att han ser och skriver om världen även utanför Ryssland. Det ger honom ett tacksamt perspektiv när han driver med den ryska intelligentians självförsjunkenhet, den ryska medelklassens Putin-dyrkan och hela folkets smak för sprit och slagsmål.

Andligt, giftigt, pubertalt

Det har ändå påpekats att Sorokin trots alla dekonstruktioner och all drift står närmare Rysslands andliga tradition än någon annan i den samtida litteraturen. Finns där då något budskap att utläsa i Tellurien? Där talas ju om att världen äntligen fått mänsklig storlek när den antagit formen av en välsignad upplyst medel­tid. ”Människorna har återfått sin känsla för tingen, börjat äta hälsosam kost, åter satt sig upp på hästryggen”.

Det avslutande kapitlet är en porlande lovsång till det goda enkla livet i naturen. En ensam man bygger sig en stuga invid en källa, börjar odla sin mat, pratar endast med skogens fåglar. ”Vad mer kan en människa behöva?” lyder sista meningen. Men snarare än en vördnadsfull hälsning till Henry David Thoreau är detta en giftig drift med Walden och allt naivt sundhetstänkande.

Det säger sig självt att allt inte är lika bra. Kanske är det uppväxten i det pryda Sovjet som fått Sorokin att skriva ett smått pubertalt kapitel om Stake nr 6 i en tysk änkedrottnings harem. Och det är knappast någon ens i Ryssland som fattar samtliga citat och hänvisningar, särskilt som ord som ”Norstedts” och ”Mallinen” plötsligt kan dyka upp i texten.

Men Tellurien är inte en roman där man behöver ”förstå” varje mening. Tids nog kommer det att skrivas digra avhandlingar som dissekerar alla dess otaliga referenser och anspelningar. Nu gäller det att oförskräckt ge sig ut på en tidsresa för att skratta och skrämmas med Sorokin.