Helander räds inte den stora orkestern
Storvilt är en actionrulle gjord med glimten i ögat och hjärtat på rätt plats.
Foto: Mika Orasmaa. I rollerna: Samuel L. Jackson, Onni Tommila, Ray Stevenson, Victor Garber, Jim Broadbent.
Vitsord:
Storvilt heter den på det andra inhemska, Rare Exports-killen Jalmari Helanders nya film. Och då går tankarna inte endast till ramhandlingen: det faktum att Air Force One skjuts ner över norra Finland med den påföljd att USA:s president (Samuel L. Jackson), ”världens mäktigaste man”, plötsligt är hur sårbar som helst.
Nej, det här är en för finländska förhållanden gigantisk produktion, ett veritabelt Hollywood-spektakel som förvisso inte saknar inhemska råvaror – bland dessa en karg, oborstad mansbild som tar avstamp i den finländska vildmarksverkligheten (det bör påpekas att stora delar av filmen är inspelad i tyska bergslandskap).
Det traditionella mandomsprovet i norr påbjuder att man skickar sina tonårssöner in i skogen, samma skog som de sedan lämnar som män, som fullfjädrade jägare. Nu har turen kommit till 13-åriga Oskari (Onni Tommila) men med tanke på att farsgubben (Jorma Tommila) i tiderna fällde en björn är pressen hård.
Fast nu är ju Oskari inte den enda som håller till i skogen. Han får sällskap av ett jaktlag som har för avsikt att fälla den amerikanska presidenten med flygplan och allting.
Men som det råkar sig är vår hjälte först på plats när räddningskapseln slår ner i marken, utrustad med frågor som: Från vilken planet kommer du? Har du fredliga avsikter?
Det säger mycket om tonen i filmen, en actionrulle gjord med glimten i ögat och hjärtat på rätt plats. Tänk Ensam hemma och E.T. möter Cliffhanger och Die Hard och det bränns.
Mycket av charmen i Storvilt, Big Game, bygger på det känsliga samspelet mellan Samuel L. Jackson och unge herr Tommila. Oskari, en yngling med hemmaplansfavör, drar sig inte för att sätta presidenten på pottan och Jackson, en vän av stora gester, taggar ner till förmån för ett mera ödmjukt och faderligt rollporträtt.
Det fungerar förvånansvärt bra, i synnerhet som Jalmari Helander även i övrigt gör ett styvt jobb. Filmens bovgalleri lämnar en hel del att önska men i termer av action och stunts är filmen inte fullt så mekanisk som de yttre ramarna påbjuder.
I likhet med Hollywood-finländaren Renny Harlin är Helander självlärd (filmskolans portar öppnades aldrig) men det som skiljer åt de två regissörerna är den sistnämndas sinne för humor och fantasteri.
Även när Helander bjuder över, vilket händer stup i kvarten, sker det med en lekfullhet som hämtad ur det klassiska matinéfilmsgalleriet (typ Indiana Jones). Ändå är Big Game inte bara kul, ett stycke tuggummipop med rötterna i 80-talets B-actionskrå.
Som personregissör, här med tillgång till hejare som Jim Broadbent och Felicity Huffman, går Jalmari Helander från klarhet till klarhet. Och när unge Tommila faller in i sitt ”festtal” om en skog som ger och tar med samma hand öppnar sig rentav mytiska perspektiv. Det är bara Finlandia som saknas.
Skulle inte sträcka mig så långt som att kalla Storvilt för en bra film – Rare Exports var nog betydligt mera personlig. Men furstligt underhållande är den, med eller utan blåvita glasögon.