Trösterikt trots allt
Still Alice är en smakfull, rörande och lite för vacker film om en ful sjukdom, skriver Sara Ehnholm-Hielm.
Manus: Lida Genova, Wash Westmoreland & Richard Glatzer. I rollerna: Julianne Moore, Kristen Stewart, Alec Baldwin, Kate Bosworth, Hunter Parrish m.fl.
Vitsord:
50-åriga Alice (Julianne Moore som äger filmen och numera en välförtjänt Oscar) är professor i lingvistik vid Columbia University, har ett långt äktenskap med läkaren John (Alec Baldwin), tre vuxna barn, en tjusig lägenhet på Manhattan och ett sommarställe i The Hamptons. Det högpresterande och lyckade livet faller samman då hon vid en föreläsning inte hittar ordet ”lexikon” och tappar bort sig under sin dagliga joggingrunda. Hon diagnosticeras med tidig Alzheimers sjukdom. Trots att hon får all omvårdnad och expertis som pengar kan köpa, går det snabbt neråt.
Familjen har svårt att bemöta hennes svaghet, men svårast har hon själv: ”Vem är jag om jag inte kan formulera mig/är intellektuell/inte längre är ungdomlig och vacker?”. ”Är jag fortfarande Alice?”
Det är hjärtskärande när hon håller sin sista föreläsning om sjukdomen och inleder med Elisabeth Bishops dikt ”The art of losing is not hard to master”. Den Alzheimerdrabbade förlorar ord, föremål, minnen – allt det som utgjort hennes liv, som hon har haft så perfekt kontroll över.
Filmhjältinnor ska uttryckligen ha kontroll och Alice hålls som en sådan just för att hon frivilligt lämnar över, ger efter, inte rasar mot ödet och sina närmaste. Hon blir smeksam, trygghetsbehövande, borttappad som ett litet barn, med heta genomträngande ögonblick av skam och rädsla för att göra sig löjlig. Med teknologiska hjälpmedel som Google och olika minnesregler inskrivna i sin mobil håller hon skenet in i det sista – filmkritikern Peter Bradshaw skrev att vi snart alla lider av googleism, att ingen längre minns något – men därför blir raset snabbare.
En kvinnas film
Julianne Moore är en genomskinlig skådis. Hennes känslor syns genom den bleka huden, hennes anletsdrag blir nästan upplösta då hon allt mer förlorar sin identitet – till slut närmar hon sig det infantila. Det är kusligt och imponerande att se.
Annars är Still Alice en smakfull, rörande och lite för vacker film om en ful sjukdom. Jämfört med Hanekes Amour om ett liknande tema lider filmen av beröringsskräck. Lite på samma sätt som de berättelser vi berättar för varandra om en närståendes dödskamp eller sista ord, vill filmen så gärna skapa en vacker båge, en trösterik historia för Alice. En som publiken kan stå ut med – och den är oerhört medveten om hur långt den kan gå. Istället för att följa henne in i den grå ogripbara värld som hennes jag försvinner in i.
Filmen har dock fina, (lite idealiserande?) iakttagelser om mödrar och döttrar. I ett replikskifte mellan Alice och hennes yngsta, mest rebelliska dotter Lydia (Kristen Stewart, mycket bra) säger Alice hur hårt livet plötsligt kan bli och varför det nu är så viktigt med trygghet. Dottern svarar:
Du kan inte använda din sjukdom för att berätta hur jag ska leva mitt liv. Det är inte rättvist.
Jag behöver inte vara rättvis, jag är din mamma, säger Alice. Som alla mödrar skulle svara.