Drömska lekar för barn och vuxna
Nycirkusföreställningen Smack! flörtar med det som är förbjudet, farligt och ack så härligt.
Koncept: Patrick Henriksen, Maksim Komaro, Cecilia Paul. Regi: Maksim Komaro. Kompositör och musiker: Hannu Risku. Scenografi: Patrick Henriksen, Maksim Komaro, Cecilia Paul. Dräktdesign: Kaisa Rautakoski. Mask och hår: Pirjo Ristola, Tiitta Stoor. Ljus: Tom Laurmaa. Ljud: Anton Lindblom. På scenen: Patrick Henriksen, Misa Lommi, Hannu Risku (musiker). Premiär på Svenska Teaterns Amos-scen 18.3. Svenska Teaterns åldersrekommendation: tre år uppåt.
Det vilar en härlig Pippiaktig stämning över nycirkusföreställningen Smack!, med de två anarkistiska figurerna som smyger sig in på Amos-scenen, hänger i takkronan, använder madrassen som hoppslott, spräcker dynor så dun snöar över scenen, ja, i princip har sönder hela rummet.
Här finns också en läcker flört med det förbjudna, vuxna, sinnliga – en fräck lekfullhet typisk för regissören Maksim Komaro. Skådespelarna Patrick Henriksen och Misa Lommi odlar en fascinerande scennärvaro, som gör det möjligt för dem att ibland framstå som barn, ibland som vuxna.
Smack! är en härlig familjeföreställning, bland annat för att den inte är tillrättalagd, utan tvärtom, på ett positivt sätt, obekväm. Man har heller inte försökt klistra på någon intrig, vilket är ett stort plus. Föreställningen, vars koncept stakats ut av Patrick Henriksen, Maksim Komaro och Cecilia Paul, bygger i stället på stämningar – starka, märkliga, tvetydiga sådana.
Underbar musik
En drömsk atmosfär byggs upp scenen, där de två figurerna liksom prövar på en vuxenvärld, retas med könsroller, nosar på sexualitet, njuter av sin kroppslighet. Allt sker med barndomens fria fantasi till hands.
På slutet går föreställningen en stund på tomgång, men det passerar rätt fort.
Hannu Riskis musik är underbar, och bär på samma drömska och humoristiska kvaliteter som resten av föreställningen. Riski finns också med på scenen som en härlig, vitpudrad, skåpsupande vampyr, utrustad med ett häftigt, ångande piano. När musiken på slutet förenas med de flytande och svävande möblerna uppstår ett slags filmisk feberdröm, vars särpräglade stämning nästan ger gåshud.
Passar barn och vuxna
Patrick Henriksen och Misa Lommi är verkligt skickliga i sina roller, och utför akrobatiska konster med en lätthet i kroppen. Genom ett känsligt kroppsspråk och en fin mimik lyckas de förmedla ett speciellt, humoristiskt tonfall i den i övrigt helt ordlösa föreställningen.
Föreställningen spelas på två plan, och fungerar både för barn och vuxna. Den fräcka humorn, som liksom gror mellan raderna, tilltalar de äldre åskådarna, medan den fysiska komedin passar de yngre.
Och så fungerar ju den allra bästa barnkulturen – Barbro Lindgrens, Astrid Lindgrens och Tove Janssons verk. Det ska finnas en portion förtjusande fara och mörker.