Musikrecension: Michel Legrand i överraskande god form
83-åringen var på gott humör på Musikhuset i tisdags, men musiken för symfoniorkester och storband gjorde inte världens djupaste intryck, enligt HBL:s recensent.
Musikhuset 17.3.
Den levande legenden Michel Legrand uppträdde i Musikhusets konsertsal med pianotrio och trio plus UMO Jazz Orchestra. Under konsertens andra del hördes orkestermusik av Legrand spelad av Helsingfors stadsorkester och UMO.
Det är lätt för Legrand att bygga upp ett set örhängen ur det egna låtförrådet. Liksom år 2006, då kompositören och pianisten uppträdde i festspelstältet, hördes kända filmmelodier, av vilka många senare blivit en del av jazzens standardlitteratur – I Will Wait For You, Watch What Happens, The Windmills of Your Mind, Summer of '42 med flera.
83-åringen var på gott humör och i god form med tanke på åldern. Tyvärr är akustiken i den stora konsertsalen helt olämplig för kombinationen högt tempo och trumset. Det är möjligt att balansen var bättre eller åtminstone annorlunda på andra sittplatser runt scenen, men ur min synvinkel var det mest trummorna som hördes, ekade och bullrade. Att trumslagaren François Laizeau inte är den mest nyanserade man hört kanske bidrog till den bristfälliga ljudkvaliteten. Basisten Pierre Boussaguet och trumslagaren skötte dock sina uppgifter hyggligt, utan några överraskningar.
Denna gång överraskade inte heller Legrand. Man minns hans festliga pastischer från festspelen, då han spelade Watch What Happens i fragment enligt hur Art Tatum, Duke Ellington, Erroll Garner eller Count Basie kunde ha tänkts göra låten. Eller I Will Wait For You i olika stilar från vals till tango.
Nu var det högst sedvanliga uppjazzningar av melodierna. Efter några trionummer utökades scenen med tretton musiker från UMO, det vill säga blåssektionerna, samt dirigenten Jules Buckley, engelsmannen som sedan ett par år leder holländska Metropole Orkest.
Bland annat Tero Saarti, Jouni Järvelä och Manuel Dunkel fick gott om soloutrymme i den traditionella swingbaserade musiken.
Lite nyare musik hördes även: två bitar från ljudspåret till filmen Dingo. Legrand komponerade dessa 1990 för Miles Davis. En av hela konsertens få höjdpunkter hördes i Dingo Lament, då Legrand scattade à la Miles med sordin. Dingo Rock blev en solistkavalkad med Pepa Päivinen på barytonsaxofon, Dunkel, Mikko Mäkinen och den dynamiska trumpetduon Saarti och Mikko Pettinen, som avslutade med patenterat duellspel.
Stop c’est du bop var en rolig samling knyckta bopfraser. Windmills Of Your Mind och I Will Wait For You sammanvävdes till en helhet som inkluderade drag av både Basie-swing och klassisk pianokonsert.
Symfonikerna och storbandet förde oftast en dialog men spelade inte så mycket tillsammans i setet med Legrands orkestermusik. Lite modernism fanns som krydda i musiken, som inte gjorde världens djupaste intryck. I hög grad lät det som film- eller balettmusik utan celluloid eller dansare, vilket det egentligen var fråga om. Legrands sånger är nog i all sin enkelhet, men även genialitet, bättre än hans mer omfattande verk.