Skivrecension: En fläkt av något annorlunda
Tapani Varis lockar fram transartade melodier med svävande intonation på mungiga.
(Egen utgåva)
Mungiga är ett instrument som spelas i så gott som hela världen, men i Finland är Tapani Varis nästan ensam herre på täppan, åtminstone vad gäller att specialisera sig virtuost och solistiskt på detta. Tapani Varis Collective har vuxit upp kring sin solist, och tagit god tid på sig för att få ut sin skiva, som spelats in under tio års tid. Varis backas upp av mångsidiga Zarkus Poussa på slagverk, Maija Kauhanen på kantele och harmonium samt Piia Kleemola-Välimäki på violin, altviolin, stråkharpa och kantele. Förutom mungiga spelar Varis även övertonsflöjt, ett av mina egna favoritinstrument. Greppet är genomgående tajt och stilfullt.
Skivans underrubrik trad. Trance With the Jew's Harp säger en hel del om vad det är frågan om. Bakgrunden finns i folkmusiken. De melodier man trollar fram på mungiga är verkligen transartade, samma lilla melodisnutt upprepas om och om igen. Uttrycksmedlen är rätt begränsade, men det tänker man inte på då man hör slutresultatet.
I och med att skivan vuxit fram under lång tid varierar kollektivets identitet rätt mycket mellan spåren. Jag hörde skivutgivningskonserten, då man uppträdde utan Kleemola-Välimäki, och glädjande var att bandidentiteten börjar bli tydligare. Musikerna börjar småningom ta ut svängarna mer och få fram sina personligheter. På skivan är samarbetet med Kauhanen som starkast i Katkokävelyllä och Valamo, där kantelen kommer fint fram. Men för mig är Kleemola-Välimäki skivans stora utropstecken vid sidan om Varis. Hennes intensiva spel är medryckande och suggestivt, fraseringen genomgående levande och stark. Zarkus Poussas synnerligen eleganta spel blir en intressant kontrast. Han är en baddare på de mest varierande slagverk, spelade med mjuk hand och sting – samtidigt!
Nyligen berömde jag Saaga Ensemble för deras prickrena intonation. Tapani Varis Collective representerar en helt annan syn på intonationen – något man sällan hör numera. Ingen tempererad stämning här inte! Intonationen är härligt svävande, mungigans och flöjtens melodier låter underbara, då varje ton har en helt egen färg och det kryllar av mikrointervall. Jag är imponerad av hur väl Piia Kleemola-Välimäki lyckas förmedla samma intonationstankar på violin. Det gäller att se till att inte allt annorlunda intonationstänkande försvinner, bara för att världen omkring oss är genomsyrad av pianon och autotune-tänkande.
Låtarna på skivan är både egna kompositioner av alla medverkande samt folkmelodier. Själv är jag speciellt svag för folkmelodierna, eftersom Varis är så skicklig på att hitta spelmansmusten i sin frasering. Men också flera egna låtar fungerar fint.