Skivrecension: Jazz och mycket annat
(Eclipse/Supersounds)
Att den inhemska trion Elifantree har placerats i jazzkategorin är på sätt och vis förståeligt. Bara det att en av medlemmarna spelar saxofon (Pauli Lyytinen) kan ses som skäl nog, men så har gruppen faktiskt kommit fram och uppträtt företrädesvis i mer eller mindre tydliga jazzsammanhang (tillsammans med andra jazzband, på diverse musikklubbars ”jazz”-kvällar, festivalernas ”jazz”-spelningar etc.).
Ändå har Elifantree inte ens på sina två första skivor entydigt kunnat kategoriseras som jazz i gängse bemärkelse. En dragning mot den mer experimentella popens och elektroniska musikens domäner har alltid varit skönjbar. På deras tredje är det här allt mer tydligt.
Och om jag ibland också har kunnat störa mig på en tendens hos trion att lite i onödan trixa till det, agerar man nu med en nyfunnen styrka och självklarhet. Inledningens uppfinningsrika pop i Layers är njutbar medan Heroes överraskar med sitt tuffa elektro-diskomässiga beat. Men särskilt imponerande är den djärvhet de tre musikerna förevisar i den rent av avantgardistiska A Fool’s Paradise, som faller in emellan de här två.
Här finns det element av improvisation som får en att inse varför Elifantree initialt har förknippats med jazz. Det är uppenbart att trion har en djupare förståelse för genrens väsen och inte är det heller popens konventioner som sångerskan Anni Elif Egecioglu – med svenskturkiska rötter – följer i sin sångstil.
Nämner jag namn som Björk och Kate Bush så ger det en fingervisning om var vi rör oss. Lägger jag till Laurie Anderson, som jag också tycker mig höra, säger det därtill någonting om hela bandets stil. Vidare har Egecioglu i sitt låtskrivande också inspirerats av modern poesi, vilket sätter sin prägel. Som sångerska framstår hon som det självklara blickfånget, men den här skivan är en triumf för hela trion.