Hur öppen ska dörren vara?
Avoin liitto bygger på snabb och skicklig dialog, det är munlädret och inte dörrar eller fötter som är i ständig rörelse.
Text: Franca Rame, Dario Fo. Översättning till finska: Aira Buffa. Regi: Pekka Strang. Scenografi och dräkter: Antti Mattila. Ljusplanering: Teppo Saarinen. Ljudplanering: Ari-Pekka Saarikko. På scenen: Riitta Havukainen, Sixten Lundberg. Helsingfors stadsteaters scen i Böle, 14.3.
I farsen springer rollpersonerna in och ut genom dörrar och hänger sig åt ett allt trassligare hemlighetsmakeri. I relationskomedin Avoin liitto (Öppet förhållande) står den äkta maken utanför en låst badrumsdörr och försöker få hustrun att öppna den. Innanför håller hon på med en ”opera”.
Pjäsidén kan synas lite banal: ett äkta par har hamnat in i en återvändsgränd. Maken är ointresserad av sin hustru, som han befordrat till mammarollen. Han förklarar att samlivet strandat för att han tänker så mycket på vårdreformen och hållbarhetsgapet. Lösningen är, tror han, ett öppet förhållande där man fritt får skaffa sig impulser utifrån. Hustrun är till en början inte lika övertygad av idéns förträfflighet, men ger sig till slut i kast med projektet med en entusiasm och ett resultat som vida överträffar mannens anspråkslösa experiment.
Det är först i slutet av enaktaren en tredje person dyker upp på scen. I en timmes tid diskuterar, grälar, vädjar de två makarna med och till varandra. Herrn, som gestaltas av Sixten Lundberg, är största delen av tiden jämnstark med frun, spelad av Riitta Havukainen. Att det är ett äkta par, Franca Rame och Dario Fo, som varit gifta med varandra sedan 1954 och båda är engagerade inom teatern, som skrivit pjäsen, är en garant för att både kvinnan och mannen får komma till tals utan att bli förlöjligad eller utspelad – vilket inte betyder att de inte skulle framstå som komiska emellanåt, turvis.
Slagfärdig tolkning
Både Havukainen och Lundberg gör sin balansgång med stil, i synnerhet Havukainen har en välutvecklad känsla för hur yvigt och brett man kan driva sitt spel utan att det slår över. Lundberg skulle kunna lägga i en något högre växel. Avoin liitto bygger på snabb och skicklig dialog, det är munlädret och inte dörrar eller fötter som är i ständig rörelse. Motor är skådespelarnas röstläge och kroppsspråk i kombination med textförfattarnas slagfärdighet. Översättningen (till finska av Aira Buffa) torde följa originalets linje och ton.
Det mest öppna i hela uppsättningen är scenografin av Antti Mattila. Snett mitt emot den låsta badrumsdörren finns ett öppet fönster. Rummet makarna är i är inrutat, men där finns ett ”utanför scenen”, där makarna kan berätta sin historia för alla, oss i publiken. Scenlösningen är det mest avancerade svaret på de problem som finns i den här lite konventionella, men fyndiga, uppsättningen. Den hade kunnat vara ännu mer komprimerad.