Musikrecension: Sibelius tryggt och trevligt
Sibelius-jubileumsåret ger både extraordinära och mer konventionella inblickar i tonsättarens produktion. Kaija Saarikettus och Teppo Koivistos satsning där Sibelius samtliga opusnumrerade kompositioner för violin och piano framfördes under två konserter hörde till den sistnämnda kategorin.
Sibelius stycken för violin och piano. Tempelplatsens kyrka 15.3.
Den senare konserten gick av stapeln i söndags och visade att det absolut inte är något fel med det trygga och bekanta. Att få en helhetsbild av en viss del av en tonsättares produktion är alltid belysande, men framför allt är det oerhört givande att få höra utmärkta musiker framföra en repertoar som de känner så bra att de inte bara spelar musiken utan lever in i och andas den.
Utöver konsertframträdanden har duon Saarikettu–Koivisto spelat in Sibelius kompositioner för violin och piano på skiva, och dessutom har Saarikettu skrivit en avhandling om dessa verk.
Violinen var Sibelius eget instrument och i kompositionerna finns läckra virtuosa och skenbart improvisatoriska element. Måhända kan man här höra ekon från tonsättarens ungdom, då han brukade vandra i naturen med violinen i handen och fantisera.
Musik som danser
I programtexterna framhäver Saarikettu att påfallande många av Sibelius violinkompositioner är inspirerade av olika danser. Opus 81 är ett gott exempel: bland de fem styckena finns Mazurka, Valse och Menuetto. De allvarligt laddade Cantique (Laetare anima mea) och Devotion (Ab imo pectore) op. 77, som inledde konserten, utgör ett undantag.
Saarikettu gestaltade danskaraktärerna på ett naturligt och agogiskt livligt sätt. Spelet var genomgående varmt och rikt men aldrig överdrivet – violinens ton kan faktiskt ligga mycket nära människorösten.
Samspelet med Koivisto var sömfritt, och det enda som grämde mig var att akustiken i Tempelplatsens kyrka grötar till pianoklangen.
Konserten avslutades med två sena samlingar, Cinq danses champêtres (Fem lantliga danser) op. 106 från 1924 och Sibelius allra sista opusnumrerade verk, Tre stycken för violin och piano op. 116 från 1929.
Saarikettu påpekar att Danses champêtres eventuellt är Lisztinspirerade. Påståendet är trovärdigt: i synnerhet den första dansen, där långsamma och snabbare passager alternerar, för osökt tankarna till Ungerska rapsodier.
De tre styckena i opus 116 (Scéne de danse, Danse caracteristique, Rondeau romantique) fasthåller dansidén men utforskar även mörka stämningar och tonalitetens gränser. Som ett ljust romantiskt extranummer spelade duon Scène d’amour ur balettpantomimen Scaramouche i kompositörens egen arrangemang.