Landskap av yta och djup
Högljudda, självupptagna och påträngande konstnärer försöker knäppa selfies med publiken. Meadow, Meadow, Meadow är troligen det närmaste man kommer ett besök på Andy Warhols The Factory.
Föreställningskoncept, ljud, visuellt koncept: Elina Pirinen, Maria Saivosalmi, Jassem Hindi, Ruairí Donovan, Cathy Walsh. Ljus: Heikki Paasonen. Bildkonst: Lotta Esko. På scenen: Kenneth Bruun Carlson, Ruairí Donovan, Jassem Hindi, Justus Pienmunne (Teak), Elina Pirinen, Maria Saivosalmi, Aino Voutilainen, Cathy Walsh, Alli Mattila. Premiär på Zodiak i Kabelfabriken 13.3.
Det ser ut som en tornado rivit upp scenen, och lämnat efter sig ett hav av plastskräp och vissna blommor.
Här på den rektangelformade ”ängen” tecknas en osmickrande bild av den västerländska människan och hennes livsstil. Personerna på scenen tar stor plats, är olidligt högljudda och påträngande, lämnar hela tiden mer skräp efter sig, och försöker engagera publiken i sina meningslösa sysslor: i sina spritorgier, danser, sånger och begravningsritualer.
Meadow, Meadow, Meadow är en titel som utstrålar skönhet, men på Jassem Hindis, Ruairí Donovans och Cathy Walshs äng finns ingenting direkt vackert. Inte ens den tjocka doften från blommorna väcker positiva associationer, snarare är den oroväckande, precis som oljudet som då och då tränger sig på, fyller upp salen med adrenalinstinna varningssignaler.
Dansarna är narcissistiska, cirkusen på scenen är full av klichéer och påminner om 60-talets nouvelle vague-strömning inom filmkonsten. Jag tänker mig att det måste ha varit så här på Andy Warhols konststudio The Factory. Personerna på scenen sjunger karaoke, visar sina könsorgan, försöker inleda smått pretentiösa diskussioner och ta selfies med publiken. Deras – vår? – verksamhet ter sig som fullständigt poänglös.
Verket är en fascinerande blandning av yta och djup, det irriterar och eggar på samma gång, och ständigt väcks frågan om konstnärerna försöker vara coola eller om de tvärtom ironiserar över sig själva.
Föreställningen kräver en hel del av sin publik, dels inledningens och avslutningens mer hypnotiska, monotona tempo, dels de hyperaktiva dansarnas attacker i mittpartiet. På slutet är jag ändå ganska fäst vid verket och stämningarna det målar fram.
Generationens arv
Allt är gjort, sagt, tänkt. Går det ännu att chockera, använda språket på nya sätt? Kommer vi att lämna efter oss någonting verkligt värdefullt, vid sidan av plastberg och radioaktivt avfall? Också verkets inledning och avslutning, skapade av Elina Pirinen respektive Maria Saivosalmi, tangerar generationer och grupptillhörighet.
Pirinens gruppdans är stiliserad och snygg, men drunknar nästan i den perfekta, klädreklamaktiga ytan.
Saivosalmi skapar däremot ett stycke rörande kroppspoesi med de avklädda gestalterna på scenen och Heikki Paasonens känsliga ljus som röjer kropparnas skörhet. Människorna tycks vara på väg någonstans, man anar en rörelse, men det kan också bara vara fråga om en illusion.