Musikrecension: Elegans och kraft
Antti Siirala hör till eliten av pianister. Wilhelm Kvist hörde honom med RSO i fredags.
Radions symfoniorkester. Dirigent: Kyzysztof Urbanski. Solist: Antti Siirala, piano. Penderecki, Mozart, Lutoslawski. Musikhuset 13.3.
Det finns pianister och pianister. Medan många är utmärkta, finns också allehanda klinkare och klåpare inom yrkeskåren, personer som antingen spelar för hårt eller slattrigt, sluddrigt eller stelt, slappt eller smaklöst.
Antti Siirala hör hemma i en helt annan kategori och hör snarare till eliten. Jag minns honom som en god pianist, men kunde inte minnas att han var så pass utmärkt som med RSO i fredags.
Solostämman i Mozarts d-mollkonsert nr 20 var tindrande klar och anslaget behärskat, uppträdandet belevat. Siirala är son till en pianist och violinist och har fått de bästa egenskaperna av sina föräldrar; sitt instrument behärskar han till fullo.
Jag delar inte till alla delar polska dirigenten Krzysztof Urbanskis estetiska syn på Mozart och personligen föredrar jag en mindre Mozartorkester och ett mindre romantiskt sound med mera spänst. Till Urbanskis och RSO-musikernas fördel skall sägas att man ändå höll igen volymmässigt, något som gjorde att man än tydligare lyfte fram solisten i konserten – som på silverbricka. Publiken belönades ytterligare med en ypperligt känslig tolkning av Chopins nocturne i Ess-dur opus 9 nr 2 som encore.
Urbanski vars stjärna är på uppåtgående på dirigenthimlen har blivit känd inte minst för sina tolkningar av polsk musik. Pendereckis Tren ofiarom Hiroszimy (Klagosång över offren i Hiroshima) är tonsättarens kändaste verk och skrevs ursprungligen för en kompositionstävling 1960, då under namnet 8'37". Stycket är ett ypperligt exempel på ett receptionshistoriskt fenomen, hur ett stycke med rätt titel och rätt innehåll vid rätt tidpunkt har alla förutsättningar att bli ikoniskt. När jag hör (ser?) stycket live är det nästan intressantare att iaktta de 52 musikernas individuella insatser än att fundera över helhetsintrycket.
Programmet såg vid en första anblick en aning förutsägbart ut med Mozart och Penderecki. Helheten visade sig dock fungera utmärkt dels tack vare Siiralas spel, dels RSO-musikernas starka insats i Lutoslawskis Konsert för orkester (1950), en anmärkningsvärt kompakt och minutiöst koncipierad helhet. Verket – besläktat med Bartóks Konsert för orkester – ger ett överväldigande, rentav överrumplande intryck och de bästa förutsättningarna att sjunka ner i ett klangbad av sällan skådad natur.