Filmrecension: Fäktaren
Klaus Härö har skapat ett gripande och engagerande drama som därtill är ohyggligt spännande på sina ställen.
Manus: Anna Heinämaa. Foto: Tuomo Hutri. I rollerna: Märt Avandi, Ursula Ratasepp, Hendrik Toompere.
Vitsord:
Den inhemska filmen går som på räls för tillfället, detta trots att de konstnärliga kvaliteterna ofta lyser med sin frånvaro. Inte minst därför uppskattar man Klaus Härö, en filmmakare som alltid gått sina egna vägar och detta utan att ägna sig åt det sedvanliga navelskådandet.
Debutfilmen Elina – som om jag inte fanns (2002) var en finstämd uppgörelse med gårdagens skolmiljöer – modell 1950-talets Norrbotten – och i Den bästa av mödrar (2005) uppmärksammade Härö de finländska krigsbarnens traumatiska turer.
Varför inte nämna också Post till pastor Jakob (2009), en otippad tv-produktion som fick förtroende även på vita duken. Bara för att i likhet med Den bästa av mödrar locka en storpublik.
I Fäktaren (Miekkailija) bär det av till 1950-talets Estland, Sovjetrepubliken. Året är 1952 när Endel Nelis (Märt Avandi, den finaste av leading men, sammanbiten och komplicerad), ett oskrivet kort på flykt undan Stalins hemliga polis lämnar Leningrad till förmån för Hapsal.
I Hapsal väntar ett lärarjobb och en rektor (läs: byråkrat och politruk) som frågar sig varför en ung man skulle byta ut den ryska miljonstaden mot den estniska vischan. Det är bara början på en dragkamp som inte saknar diaboliska drag.
När Endel Nelis vill ta upp skidning på programmet får skolan besök av det lokala flygvapnet som lägger beslag på pjäxorna. Och när han i stället går in för fäktning, en gammal passion, heter det att värjorna är ”en relik från feodalismen”.
Den verkligt stora utmaningen kommer när det i Leningrad drar ihop sig till en stor floretturnering för skolelever. Vad göra: ställa upp för sina lärlingar – och riskera sin egen frihet – eller sticka huvudet i busken och ge den ryska björnen rätt?
En kollega hävdade nyligen att Klaus Härö är Finlands mesta Hollywood-regissör. Det är kanske att ta i, men faktum är att Borgåbisin Härö har ett gott öga till den klassiska filmdramaturgin. Inte heller räds han det känslomässiga eller rentav sentimentala.
Ett centralt tema i Fäktaren, skriven av Anna Heinämaa, är det här med fäder och söner (samt döttrar). Det vill sig nämligen inte bättre än att de flesta av Endel Nelis elever vuxit upp utan en far – ett resultat av den ryska ockupationen. För hans egen del handlar det om att hitta en uppgift i livet, bortom den spirande kärleken till lärarkollegan Kadri (Ursula Ratasepp).
Det bäddar för ett gripande och engagerande drama som därtill är ohyggligt spännande på sina ställen. Poängen är att Härö, den svurne humanisten, i inget skede bjuder över eller ägnar sig åt billig demagogi.
Han låter materialet tala för sig, utan att göra sig skyldig till de övertramp som gjorde Antti J. Jokinens Sofi Oksanen-filmatisering Utrensning svår att ta till sig. Ta till exempel sekvensen där lille Jaans farfar plockas upp av hemliga polisen. Allting finns där i den gamle mannens ansikte: skräcken, förödmjukelsen, historiens förbannelse.
Men trots alla dessa hotbilder är Fäktaren en vacker och hoppingivande film som sätter sin tilltro till människan, detta samtidigt som den bjuder in ypperligt barnskådespeleri. Till det kommer de kännspaka estniska trähusmiljöerna, fint fångade av Tuomo Hutri, samt Gert Wildens filmmusik, mera spröd än symfoniorkesterprålig.
Vad bäst: filmen har en universell karaktär som gör att man i en handvändning glömmer den geografisk-språkliga inramningen. Ödets ironi är att samma dag som filminspelningen inleddes bröt helvetet loss på Krimhalvön.